Dödsskjutningar och sprängningar. I Tjärna Ängar i Borlänge ligger matbutiken Orienta, med kopplingar till gängkriget. Ett dödshot riktas mot de anställda i en chattgrupp: ”Den som inte sköter sig ska elimineras.” Skyddsombudet Daniel Andersson tvingas agera direkt.

Hon är van vid att folk tittat på henne. Som transperson är busschauffören Denize Blom medveten om att hennes manliga utsida gör att hon sticker ut. Men den här dagen börjar hennes arbetspass riktigt bra. Tills ett ungdomsgäng kliver på bussen.

Det är sol ute och hon tänker att det kanske är sista gången som den döende mannen på båren får sol i ansiktet. Ambulanssjukvårdaren Camilla Sorbey är van vid att ha döden tätt in på. Men den här gången väcker den starka känslor hos henne. Känslor omöjliga att hejda.

Redan när han kliver in på anstalten Tidaholm känner han spänningen i luften. Det brukar vara liv och rörelse på avdelningen – men inte idag.  En konflikt hänger i luften. Kriminalvårdaren Daniel Arenblad är först på plats för att avstyra bråket.

Kanske bara ett lillfinger. Begravningsbyrån har berättat för Lena Warg att det är det enda hon kanske får se. De vet inte hur skadad kroppen är. Dagen före julafton är hon på väg till bårhuset i Skellefteå. Där finns Dan.

Polisen Rebecca rusar fram i löpspåret. Med sig har hon kollegan Joachim. Höstens fjällmaraton hägrar. Men så stannar Joachims hjärta. De kommande 20 minuterna avgör allt.

Pistolskott ekar från Sätra centrum. En varm sommardag hamnar Sebastian och hans son plötsligt mitt i det blodiga gängkriget. En ung man ligger skottskadad på marken och butiksanställde Sebastian Kallander gör allt för att rädda livet på honom.

Mamma Maria mister sin dotter. Agnes är död, Agnes är mördad på sitt jobb, LSS-boendet. ”Fanns det knivar i lådan?” Det är en av de första frågorna hon ställer sig.

Kocken Alexander Erikssons liv hade kunnat ta slut på järnvägsspåret i Ystad. Efter år av spelmissbruk och miljonskulder hade han fått nog. En främling förändrade allt.

Nathalie befinner sig längst upp i ett hyreshus i södra Stockholm. Hon är där för att göra en tatuering hon drömt om länge, en mandala på ena låret. Men hon går inte därifrån med ett fint konstverk på kroppen. Hon blir i stället ärrad för livet. Först av gärningsmannen, sedan av att hon pressas att gå till jobbet dagen efter. Kommer hon att få rätt mot sina chefer och kommer mannen som våldtog henne att dömas?

Gustav Dellhem blir uppringd medan han jobbar på grisfarmen i Delsbo. Det är en sjuksköterska på andra sidan luren, som säger att han har blivit smittspårad för hiv. Han berättar om samtalet för sina kollegor, som uppmanar honom att åka till Gävle för att testa sig. ”Vad händer nu? Ska jag dö nu? Eller ska jag leva nu? Eller ska jag bli sjuk av medicin? Eller har jag ens hiv?” I bilen dit snurrar tankerna. Dagen efter, medan han tar hand om suggorna som grisar, kommer ett andra ödesdigert samtal.

En 20-årig man skjuts ihjäl några steg bort från förskolan där Erica Hedlund jobbar. Chattgruppen hon har med kollegorna fylls med chockade emojis. Dagen efter sätter hon på en mask för att dölja obehaget för barnens skull. De frågar om blommorna och gravljusen men kan man säga till en fyraåring: ”där blev någon ihjälskjuten”?

Johan Stöde Englunds förhållande till alkohol började i kärlek men slutade i fångenskap. En morgon vaknar han upp skakig av abstinensens och dricker cider för att det inte ska märkas på jobbet. När han väl anländer till Ikeas logistikavdelning märker en kollega att han vinglar till. Johan konfronteras, men det som han trodde var den värsta dagen i sitt liv skulle visa sig bli den absolut bästa.

Ett samtal från mamma. Rapportering om en arbetsplatsolycka. Ångesten som växer. Ett brutalt besked vid ytterdörren, den plats där hon kramade sin pappa sist. Per Myrberg hade knappt en arbetstimme kvar på bangården när han hittades död. Hans dotter Anna-Karin Hällman minns sekunden då hon förstod att han inte fanns mer och att inget någonsin skulle bli sig likt igen. Fyra år senare kvarstår frågan: Hur dog hennes pappa?

Att köra på en människa är alla lokförares värsta mardröm. Den mardrömmen blev verklighet för Nathalie Gustafsson. När årsdagen närmar sig möts hon av en käftsmäll av ångest. Hon vet inte hur det gått för pojken hon kört på och väljer att skriva om sina upplevelser i ett inlägg på Facebook. Då händer något avgörande – pojkens mamma läser inlägget – och hör av sig.

I Ukraina faller bomberna. Kvinnor och barn flyr. I Hallstavik minns Pappers fackordförande Aleksandar Srndovic från Sarajevo dagarna som flykting i Sverige. Hur han får hjälp från oväntat håll, av en kristen moderat, och hur han lär sig att älska ”den här lilla hålan”.

Tungt, blött, skitigt och blåsigt. Sabina Lindblom var den första kvinnan någonsin på det tuffaste jobbet på gruvbolaget LKAB i Kirunda, att reparera hissarna som transporterar järnmalmen. På jobbet testades hon av sina kollegor, fick hantera machokultur, men banade också väg för andra kvinnor i gruvan.

Jobbet kostade honom sannolikt livet. Varje dag mötte bussföraren José Esteban hundratals passagerare. Han satt där oskyddad, utan munskydd, utan desinfektionsmedel. Han smittades av covid-19. Hans fru Maritza Talavera kände det som att hon också skulle dö. Av kärlek till José. I dag har det gått två år sedan och hon saknar honom fortfarande varje dag.

Jag rullar ihop mig till en liten boll och låtsas att allt bara ska försvinna.” Lokföraren Ola Brunnström står varje dag upp för sina arbetskamrater. Men när arbetsgivaren Arriva tänker avskeda honom kan han inte stå upp för sig själv. Han drar sig undan till sommarstugan. Gråter mycket. Har ångest över att han ska få sparken. Men det finns också andra känslor. Glädje. Kärlek. När huvudskyddsombudet Ola Brunnström inte kan ta fajten så kliver andra in i handlingen.

Hon blir kallad för illojal. Får en allvarlig varning av arbetsgivaren Attendo. Vårdbolaget vill att visselblåsaren Stine Christophersen ska skriva på ett papper där hon erkänner att hon har ljugit i media. ”Jag är så patetisk. Jag är som en katt i ett hörn, fräser. Jag kan inte försvara mig. Allt jag hann att tänka. Kommer de att stämma mig? Kommer jag att leva på existensminimum i resten av mitt liv? Herregud, det var sinnessjukt.” Två år senare darrar vårdbiträdet Stine Christophersen på rösten när hon berättar om vad som hände.