Trots att själva landstigningen på Normandies stränder var över, var inte operation Overlord avslutat. Vägen till Paris och befrielsen av Frankrike var fortfarande kantad av en mycket kapabel tysk motståndare beordrad att slåss tills inget fanns kvar.
Det brohuvud som landstigningen hade inneburit var fortfarande känsligt för riktade motoffensiver, och inte heller hade striderna i vare sig Caen eller Saint-Lô varit framgångsrika.
I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om fortsättningen på Operation Overlord och befrielsen av Frankrike.
Efter landstigningen stod Montgomerys anfall mot Caen och stampade utan resultat och det skulle ta en månad innan staden föll. I slutändan var det de allierades luftherravälde som vann dagen, till kostnad av tusentals civila liv och en stad i ruiner. Samma sak gällde staden Saint-Lô som låg straxt västerut. Först i mitten av juli säkrades Saint-Lô. Caen och Saint-Lô var strategiskt viktiga städer för de allierade. Utan dem under kontroll, skulle de allierades brohuvud aldrig vara säkert.
När dessa positioner var tagna i slutet av juli och början av augusti, övergick de allierade till att försöka ringa in det kvarvarande tyska motståndet runt Falaise. Denna offensiv ledde till den i historieskrivningen mycket omtalade Falaise-fickan, i vilken runt 50 000 tyska soldater i armégrupp väst skulle bli infångade. Framgångsrikt kan tyckas, men i själva verket ledde oklara order och motsättningar inom den allierade befälskåren till att den största andelen av den tyska armén faktiskt undkom med stor del av sin utrustning i behåll. De som blev kvar i fickan har Hitler att tacka, som trots dåliga utsikter och utan tillgång till bränsle, beordrade sina generaler på marken att gå till motanfall djupare in i den ficka som de allierade hade skapat runt den tyska armén.
När armégrupp väst väl var utslagen och de centrala knutpunkterna var under kontroll i norra Frankrike, inleddes nästa del i landstigningen. Frågan var dock vilken riktning man skulle ta? Eisenhower tvekade länge om något krut skulle läggas på att befria Paris, eller om man istället skulle rikta den allierade offensiven direkt österut, gå mot floden Rhen, och låta den tyska garnisonen i Paris, ledd av Dietrich von Choltitz, svälta ut sig själv. Ingen önskade göra ett nytt Stalingrad av Paris, och de allierade var medvetna om att Hitler beordrat att Paris skulle läggas i ruiner om staden inte kunde hållas.
Politiken kom dock ifatt Eisenhower, och efter påtryckningar från General De Gaulle, samt insikten att det kunde vara farligt att ha ett tyskt hot mot de allierades flanker under den fortsatta offensiven, fattades beslutet att Paris skulle befrias. Vid det här laget var dock en av General De Gaulles närmsta män, LeClerc och den 2:a Franska pansardivisionen redan på väg. Frågan var bara hur den tyska garnisonen och von Choltitz skulle reagera, och vilken roll skulle den franska motståndsrörelsen spela i detta drama. Skulle Paris brinna?
Bild: Pariasare kantar Paris paradgata Champs Elysees för att Fria frankrikes stridsvagnar och General Leclercs 2:a pansardivision passerar genom Triumfbågen, efter att Paris befriades den 26 augusti 1944. Bland folkmassan kan ses banderoller till stöd för Charles de Gaulle. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information, Wikipedia, Public Domain.
Lyssna också på Landstigningen i Normandie 1944
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Podcasten Militärhistoriepodden är inbäddad på denna sida från ett öppet RSS-flöde. Alla filer, beskrivningar, bilder och annan metadata från flödet tillhör podcastens ägare och är inte anslutet till eller validerat av Podplay.