Han skrev, tecknade, målade, gjorde film. Det finns knappt en enda bok om 1900-talets kultur där hans namn inte dyker upp. Jean Cocteau var en kille mitt i smeten, och dessutom en välklädd sådan. Under ett halvt sekel befann sig Jean Cocteau i centrum av den franska kulturvärlden. För många, framför allt utomlands, kom han att förkroppsliga det tidiga 1900-talets avantgardistiska franska kultur tack vare sin intelligens, ironi och espri. Han kunde kalla såväl Proust, Picasso, som Piaf sina vänner. Riktigt nära stod han modeskaparen Coco Chanel, som han också arbetade med. För ja, han hade även ett finger nere i mode-syltburken. Även till Chanels konkurrent, Elsa Schiaparelli, lånade Cocteau sina tjänster. För produktiv var han; Jean Cocteau jobbade jämt. Även om han gärna ville låta påskina motsatsen. Klädd i perfekt skurna kostymer, skjorta och slips, gick många på hans lättjefulla pose. Så pass att vissa kritiserade honom för att lägga mer energi på att spela rollen som poet och konstnär, än att skapa meningsfulla verk.I veckans Stil berättar vi om den mångfacetterade multikonstnären. Bland annat tittar vi närmare på en av hans främsta musor, trapetskonstnären och dragartisten Barbette. Uppvuxen i en småstad i Texas lyckades Barbette bli en av 1920-talets Paris stora stjärnor.Vi pratar också med modejournalisten Lotta Lewenhaupt om det sätt som länge var det självklara för att skildra stil, nämligen modeteckningar. Under en period på 1900-talet var just modetecknare ett av de hetaste yrken man kunde ha.Dessutom djupdyker vi in i en av de myter som omgärdar Cocteau. Det sägs att han dog samma dag som Edith Piaf, och att det var hennes dödsbesked som fick honom att lämna jordelivet. Vi träffar regissören Rikard Bergqvist, som berättar för oss om denna sägen, och om Piaf och Cocteaus vänskap.Veckans gäst är Sten Bernhardsson, kulturdirektör i Uppsala Kommun, samt ordförande för Alliance Française d'Upsal.

Va va voom until the end, löd en av rubrikerna efter att aktrisen Raquel Welch avlidit. Artikel efter artikel prisade hennes look och sexighet som aldrig tycktes avta, hur gammal hon än blev. Flera kvinnliga filmstjärnor har utnämnts till sexsymboler efter att ha burit märkliga badkläder i film. Men priset för den knasigaste kostymen i genren går till den bikini av skinn och päls som bars av Raquel Welch i vad hon kallade en löjlig dinosariefilm" (Giganternas kamp). Men, klädd i den förvandlades hon, 26 år gammal, till en av samtidens mest slitstarka sexsymboler.Även om hon faktiskt medverkade i ett trettiotal filmer, fick en Golden Globe, firade framgångar på Broadway, hade egen show i Las Vegas och var med i ett flertal tv-shower så överskuggade alltid hennes sexiga persona det mesta hon gjorde. Till och med vid sin död vid 82 års ålder, i februari i år, var det den som stod i fokus.I veckans Stil frågar vi oss vad det innebär att åldras som kvinna i en tid, då enligt filosofen Wilhelm Schmidt åldrandet ses som en sjukdom som vi ska bota till varje pris. Vi pratar med psykologen Maria Farm och professorn i konstens teori- och idéhistoria Gertrud Sandqvist, som tänkt en del på vad det innebär att bli och se äldre ut, både privat men även i sin profession.Utöver skådespelare kom Raquel Welch att föräras med epitetet 'perukmogul'. För i slutet av 1990-talet lanserades en perukkollektion med hennes mest ikoniska frisyrer, och Raquel Welch peruker kom att bli bland de mest framgångsrika på marknaden. Vi träffar Maria Ryd Lindberg som arbetar med att specialdesigna peruker. Hon har märkt hur en ny kundgrupp i Sverige på senare tid hittat till peruken, de som vill använda den som en sorts accessoar.Och så tittar vi närmare på ett av de mest ikoniska verken när det kommer till att skildra idealiseringen av ungdomlig skönhet, nämligen Thomas Manns kortroman "Döden i Venedig". I den möter läsaren en man som tror sig vara förmer än fåfänga ytligheter, men som tvingas konfronteras med sitt eget åldrande och sin nära förestående död.Veckans gäst Orvar Säfström, filmkännare.

Kitten heels, pussy bows, catsuit och förstås catwalk. Ord som visar kattens inflytande över modevärlden. Sedan den tassade in i våra liv, har katten fått agera inspiratör för såväl konst som mode. Katten har sedan länge satt prägel på både vårt språk och stil. Att den skulle göra succé på sociala medier lär inte ha överraskat någon. Men det till trots har den statusmässigt stått i skuggan av hunden. Men nu görs ansträngningar för att katternas position ska höjas. Från och med första januari år måste de registeras hos Jordbruksverket, precis på samma sätt som hundar. Det återstår att se om katten kommer få den kredd den förtjänar. För katten har genom åren gjort ett idogt arbete som inspiratör för såväl författare, konstnärer, som inte minst modeskapare. Något vi i veckans Stil tittar närmare på.Historiskt har katten sammankopplats med kvinnan och bilden av "the crazy cat lady" har befäst sig i vår kultur. Men många är också de män som genom århundradena valt en katts sällskap. Eller i vissa fall har det varit katten som valt hussen. Vi träffar författaren och professorn Nils Uddenberg, som fick erfara detta. För en dag satt det bara en näpen liten katt utanför hans fönster. Han som skrivit en lång rad populärvetenskapliga böcker, fick se sin allra största framgång bli med en bok om sin katt.Att berätta om katter är han inte ensam om. Nyligen kom serietecknaren Åsa Schagerström ut med en ny serieroman. Den handlar, så klart, om katter. Eller förresten, det var inte alls självklart. Vi pratar med Åsa om hur hon länge inte var särskilt förtjust i katter, eller djur överhuvudtaget. Hon förstod helt enkelt inte grejen med husdjur. Men av sin familj övertalades hon ändå att skaffa en katt. Det blev början på en lång och bitvis utmanande resa, som hennes bok Min kattresa skildrar.Vi beger oss också till ett "katteri", och får av kattuppfödaren Beata Pontén lära oss om hur det går till när en kattunge ska matchas med rätt ägare. För redan efter några veckor, börjar hon notera katternas skilda personligheter. Idag är intresset för matchmaking stort bland uppfödare. Det måste helt enkelt säga klick för att Beata ska ge ifrån sig någon av sina älsklingar.Veckans gäst är Veronica Hejdelind, konstvetare.

Hon rökte, gymmade och tatuerade sig. Och det redan på 1800-talet. Men Sisi var inte vem som helst, utan kejsarinna och betraktad som "världens vackraste". Sisi var en superstjärna - som ännu lyser. Hon var kejsarinna av Österrike, drottning av Ungern och hette egentligen Elisabeth av Bayern. Men det var under smeknamnet Sisi hon gjorde sig känd, och det hon främst beundrades för var sin stil och skönhet. Hon ansågs av många vara sin tids vackraste, och fortfarande fascinerar hennes livsöde. Såväl tv-serier som filmer fortsätter att försöka fånga hennes karaktär. För Sisi var på många sätt en fängslande kvinna.Hon hade haft en lycklig barndom i Alperna, när Sisi som 16-åring tvingades att gifta sig med Kejsar Frans Josef. Han var en plikttrogen träbock med en extremt dominant morsa som höll hårt på konventionerna och drev Sisi till förtvivlans gräns. Till exempel förvägrades hon länge från att träffa sina barn, och av de dikter hon skrev tecknas bilden av en olycklig gestalt. Det hon istället valde att viga sitt liv åt var sitt utseende. Sisi skaffade sig en radda häpnadsväckande skönhetsrutiner. Lät sitt hår växa ner till hälarna. Det tog timmar att varje dag sätta upp det i en avancerad flätfrisyr. Hon skaffade gym, något som på 1860-talet var sensationellt. Men skönhetsivern gick enligt personer i hennes närhet till överdrift, och många historiker menar att hon idag skulle ha diagnostiserats med en ätstörning. Efter 30 års ålder vägrade hon dessutom att låta sig fotograferas, och gömde sitt ansikte bakom en stor solfjäder. Hon fortsatte att dölja sitt ansikte tills hon bara 60 år gammal mördades, genom ett stick i hjärtat.I veckans Stil berättar vi om kungligheten som kom att inspirera såväl modebranschen, som manusförfattare. Bland annat tittar vi närmare på de filmer från 1950-talet, med Romy Schneider i huvudrollen, som kommit att prägla bilden av henne. Vi frågar oss också hur det var att leva i den hårt åtsnörda korsett som var en självklar del av hennes garderob, och träffar Lotta Lundgren som i tv-serien Historieätarna fick uppleva alla tiders korsetter. Och så beger vi oss till det kungliga slottet i Stockholm för att titta närmare på några av vår kungafamiljs mest kända smycken, men som faktiskt kom till Sverige med Sisis kusin, drottning Josefina.Veckans gäst är Maria Hartmann, konst- och kulturhistoriker.

Deckardrottningen Agatha Christie fortsätter att fängsla världen med sina kluriga mordgåtor och mysterier, som hennes huvudpersoner Hercule Poirot och miss Marple alltid lyckas lösa. Med karaktärer som den omsorgsfullt klädde Hercule Poirot och den mer blygsamma Miss Marple fångade Agatha Christie en bred skara läsare. Hennes böcker beräknas ha sålt i ungefär två miljarder exemplar. Det är bara Bibeln och Shakespeare som slår de siffrorna. Men trots, eller kanske på grund av, sina stora kommersiella framgångar avfärdades Agatha Christie ofta av kritiker som en lättviktare i deckargenren. Men det går inte att förneka att hennes romaner varit minst sagt trendsättande.I veckans Stil tittar vi närmare på den så kallade mysdeckaren och frågar oss hur man överlever på den brittiska landsbygden, där det, i alla fall i fiktionens värld, tycks gömma sig en mördare runt varje husknut. Vi djupdyker även in i det som vissa menar är det mest oförutsägbara om Agatha Christie, att hon räknas som något av en pionjär inom surfing. Dessutom träffar vi deckarförfattaren Marie Bengts som är en stor beundrare av Agatha Christie. Hennes egen amatördetektiv Hannah Lönn är en aspirerande modeskapare som ofta hamnar mitt i en mordgåta.Veckans gäst är Lotta Olsson, journalist och deckarkritiker i Dagens Nyheter.Programmet är en repris från 1 oktober 2021.

Pølse, wienerbröd och lilla sjöjungfrun har länge varit danska signum. Men de har fått konkurrens. Nu uppmärksammas nämligen landets modevecka som en av Europas främsta. Det var för några år sedan den danska modeveckan ställde om sitt fokus och satsade på att bli ett miljövänligt föredöme, genom vad ledningen kallar för en Sustainability Action Plan. Med den uttalade ambitionen att inspirera modeindustrin till att växla upp sitt miljötänk. De annonserade dessutom att för de märken som vill delta på modeveckan, så skulle från och med 2023, 18 hållbarhets-krav behöva uppfyllas. I förra veckan var det slutligen dags för reglerna att implementeras, och Stil begav sig till Köpenhamn för att ta tempen på modeveckan och det skandinaviska modet.Vi pratar med modeveckans VD Cecilie Thorsmark om hur det gick till när organisationen bytte riktning, och frågar henne ifall en modevecka överhuvudtaget kan vara hållbar. Vi träffar också de svenska systrarna Ellen och Maja Dixdotter som lämnade Stockholm för att arbeta i den danska modebranschen. Dem beskriver den danska stilen som betydligt mer eklektisk och färgglad än den svenska. Och den danska stilen diskuterar vi även med kulturskribenten Saga Cavallin och den danska modedesignern Sophia Khaled, som på olika sätt ställt sig kritisk till den. Och dessutom träffar vi den lovande modeskapare Alectra Rothschild, som på flera håll lyfts fram som en att hålla ögonen på. I ett så kallat showroom på Norrebro visade hon under modeveckan upp sin kollektion.Veckans gäst är Robert Nordberg, modechef för Plaza Magazine.

Modevärlden är full av mäktiga familjer, men den mäktigaste av alla är den franska modefamiljen Arnault med pappa Bernard Arnault i spetsen och hans fem barn med toppjobb i företaget strax bakom. Det finns förstås olika typer av familjeföretag inom mode. I Italien är till exempel många modemärken uppkallade efter just familjer som grundat dem som till exempel Gucci, Prada, Versace, Missoni och Fendi. Och flera av dem drivs och ägs fortfarande av familjemedlemmar.Men det mest iögonfallande exemplet på en modern och mäktig modefamilj eller, den mäktigaste av dem alla är som sagt den franska familjen Arnault. Pappa Bernard är styrelseordförande och VD för världens största lyxkonglomerat, LVMH. Det vill säga den jättegrupp i vilken 75 olika varumärken, som bland annat Moët et Chandon, Louis Vuitton och Dior-ingår.Nyligen konstaterade finanstidningen Forbes att Bernard Arnault idag är världens rikaste man. Och för några veckor sedan utsåg han sin dotter Delphine Arnault till den allra högsta chefen för just Dior. Ja, alla hans fem barn har faktiskt toppjobb på pappas företag.I veckans program tittar vi närmare på fler kända modefamiljer. Vi pratar med Antonia Häller som växte upp i ett familjeföretag inom klädbranschen. Att hon skulle ta över efter sin pappa var aldrig en självklarhet. Hon var osäker på om hon skulle klara av att axla rollen som företagsledare. Men en rad händelser fick henne att tänka om.Vi tittar också närmare på familjeföretagets utmaningar och fördelar. Och så pratar vi med Jonathan Unge om att stolt äga sitt kulturbarnskap.Veckans gäst är Nellie Topalidis, Mikas modellagentur.

Länge fick skådespelaren Jennifer Coolidge bara småroller. Men med sin unika stil och humor gjorde hon sina få scener oförglömliga. Och nu, slutligen, har hon fått en roll som lyft henne till stjärna. Jennifer Coolidge har spelat massös, manikyrist, het morsa med smak för unga killar, troféfru och ondskefull styvmamma men sällan med mer än några minuter i varje avsnitt, eller film. Ofta har det varit samma sorts roll, en blond, lite vimsig kvinna, hon så kallat 'typcastats' att spela. På biroller och gästinhopp i tv-serier hankade hon sig länge fram. Men 60 år fyllda fick hon sitt stora genombrott. Det var under pandemin hon fick erbjudandet om en roll i en nyskriven serie. Först tvekade hon, men lät sig övertalas. Tv-serien fick namnet The White Lotus. Den blev en braksuccé och gjorde Jennifer Coolidge till ett namn på allas läppar.Dessförinnan var Jennifer Coolidge för många starkast förknippad med rollen som 'Stifler's Mom' i American Pie-filmserien. En iögonfallande attraktiv mamma-karaktär, som i filmen kallas 'MILF' (Mother I'd like to fuck), något som gav begreppet sitt populärkulturella genomslag. Jennifer Coolidge är på många sätt 00-talets mest omtalade Milf-karaktär. Men hon är långt ifrån den första, eller den mesta. För det finns en manslukerska i filmhistorien som är svår att tävla med, själva urmodern Mrs Robinson. Först spelad av Anne Bancroft i filmen Mandomsprovet, från 1967, men på senare år även uppsatt på teaterscenen. Vi träffar skådespelaren Marie Richardson, som tog sig an rollen som Mrs Robinson i Stockholms Stadsteaters uppsättning.De blonda, roliga, men lätt korkade karaktärer Jennifer Coolidge ofta fått spela skulle nog tidigare reflexmässigt kallats för bimbos. Runt millenieskiftet var bimbo-begreppet flitigt använt av skvallerpressen, men ordet blev sedan ifrågasatt. Men nu har bimbon fått en comeback på sociala medier appen Tiktok, med unga kvinnor som snarast leker med stereotypen av den dumma blondinen. Samtidigt som de slänger sig med feministiska och politiska begrepp. Vi pratar med journalisten Kristin McMillen, som minns hur hon vid millenieskiftet skydde epitet som pesten. Att efter 60 års ålder få sitt stora publika genomslag tillhör inte vanligheterna inom showbiz, men då och då händer det, så även i Sverige. För skådespelaren och komediennen Marianne Mörck var det också genom just en roll i en tv-serie hon blev folkkär med stort f. Vi ringer upp henne. Och dessutom frågar vi tv-serie-skaparen Marie Agerhäll, som slog igenom med sin komediserie Dips, hur det är att skriva och spela en gräns- och filerlös karaktär. Veckans gäst är Anna Hellsten, kulturjournalist och film- och tv-kritiker för Svenska Dagbladet.

Bakom en enorm blond frisyr och svartmålade ögon gömde sig Dusty Springfield. Den hyllade sångerskan, var själv inte lika säker och gjorde sitt bästa för att ingen skulle se vem hon verkligen var. Dusty Springfield skapade sig medvetet en persona, i form av en sorts superkvinnlig kvinna. Ju mer framgångsrik hon blev, desto större och högre blev också hennes hår. Och makeupen blev än mer maxad. Hår och mejk blev ett skydd, och hon vägrade visa sig utan sitt pansar av pan cake och löshår.I år är det sextio år sedan Dusty Springfield slog igenom, med I Only Want to Be With You. Hennes stil fick henne att kallas "drottningen av mods". Av Elton John utnämndes hon till sin tids bästa vita brittiska sångerska, men hon var långt ifrån lika självsäker. Rykten florerade om hennes sexuella läggning, ifall hon var bi- eller homosexuell. Det var Dusty. Men det var ingenting som man under 1960-talet kunde avslöja offentligt. I synnerhet inte som firad artist med drömmar om en fortsatt karriär. Bakom den överdrivet kvinnliga scenpersonan gömde sig istället Dusty Springfield. Men det gjorde henne också tacksam att driva med, av komiker jämfördes hon med en dragqueen. Men på senare tid avslöjade Dusty Springfield faktiskt att hon hade fått hjälp av dragartister med hur hon skulle applicera ögonskugga och välja mascara som höll för svett och tårar. I grund och botten är jag själv en dragqueen, som hon konstaterade.I byggandet av Dusty Springfields persona var hårsprayet hennes kanske främsta verktyg, så pass att hon i en intervju 1995 skämtsamt sa Jag använde så mycket hårspray att jag känner mig personligt ansvarig för den globala uppvärmningen.. Idag Idag innehåller hårspray inga förbjudna ämnen. Men är det fortfarande, med dryga 70 år på nacken, en relevant produkt? Den frågan ställer vi till den erfarne frisören Peter Hägelstam.Men utöver sitt distinkta yttre, så var det naturligtvis hennes röst, som beskrivits som flytande silver, som gjorde henne känd. Hon var den enda vita sångerska som, utan att man behövde rodna av skam, kunde nämnas i samma andetag som sextiotalets stora soulsångerskor, som Aretha Franklin, Gladys Knight och Dionne Warwick. Och hennes låtar har också inspirerat flertalet sångare att göra egna covers. Vi pratar med artisterna Rebecka Törnqvist, Maria Andersson Lundell från Sahara Hotnights och Moto boy om deras tolkningar av Dusty Springfield.Nästan trettio år efter att Dusty Springfield gav de så kallade "pandaögonen" ett ansikte, så kom pandan att återigen att ge namn åt en stil. Denna gången i Sverige, började unga, främst kvinnor klä sig inspirerat av 60-talets mods, i svartvitt och med en sminkning i samma färgskala. Något som föranledde att de gavs epitet "pandor". Emma Veronica, som arbetat som stylist och modeskribent, berättar om tonårstiden då hon till en början motvilligt kallades för panda.Veckans gäst är Nils Hansson, musikskribent på Dagens Nyheter.

Den har setts som komisk, camp och cool. Kallats pröjsare, preussare och porrig. Burits av militärer, musiker och moderiktiga män. Den är älskad och avskydd. Vi talar förstås om mustaschen. Skäggväxt på överläppen har under åren associerats med både diktatorer och fluktare. Den har fått förlöjligande öknamn som snorbroms och pornstache. Mustaschen har hånats, men den har också hyllats. Den är också gammal som gatan, redan från 600-talet finns avbildningar av mustaschen. Historiskt har den kopplats samman med militärmode, men i modern tid har mustaschen snarare förknippats mer med populärkulturella killar. Låt oss säga Charlie Chaplin, Freddie Mercury och Tom Selleck, listan kan göras lång. Och i veckans Stil dissekerar vi hur mustaschmodet genom decennierna skiftat och frågar oss om muschen nu är på väg att göra comeback? Vi tittar också närmare på den oönskade mustaschen, och den kamp som många kvinnor för mot hårväxten på överläppen. Hårborttagningsmetoderna är många, men hudterapeuten Nina Asgar visar oss en urgammal teknik, som under det senaste decenniet blivit populärare även i Sverige, nämligen trådning.Vi ringer också upp Dan Sederowsky, som är vice ordförande i Svenska Mustaschklubben. För det finns faktiskt just klubbar där mustaschprydda män träffas och umgås och samlar in pengar till välgörenhet. Det finns också mustaschtävlingar, både nationella och internationella, där män tävlar med sina mustascher i olika kategorier.Och så fördjupar vi oss i en av historiens mest ikoniska mustascher, nämligen den konstnären Salvador Dali gjorde till sitt signum. Det var på 1930-talet han började odla den, berättar Moderna Museets intendent John Peter Nilsson, och med åren blev den allt mer extrem. Dali använde sig ytterst medvetet av den så kallade "cykelstyremustaschen" för att odla sin image som ett underligt och avvikande original.Veckans gäst är Daniel Björk, modejournalist och chefredaktör för Bon Magazine.

Gladys Deacon har förknippats med exceptionell skönhet, ett skarpt intellekt och en oerhörd charm. Men också med ett skönhetsingrepp som gick åt skogen. Gladys Deacon var en amerikansk kvinna som under det tidiga 1900-talet kom att bli omskriven, avbildad och omtalad av dåtidens grädda av författare, konstnärer och aristokrater både i Europa och USA. Hon beskrevs av många som exceptionellt vacker, med stora turkosfärgade ögon och en utstrålning som få. Till den bidrog ett skarpt intellekt, ett drastiskt sinne för humor och en sällsynt förmåga att kunna konversera med både män och kvinnor så att de blev alldeles till sig i trasorna.Men det som kommit att bli mest förknippat med henne, det är skönhetsingreppet som gick fel. Fast även om det injicerade paraffinet inte stannade på sin tänkta plats, på hennes näsa, så hindrade det henne inte alls från att leva loppan och på olika vis försöka uppnå sitt mål att gifta sig med den man som hon satte siktet på redan som 14-åring, hertigen av Marlborough. Något hon till slut lyckades med.Gladys Deacon både liknades vid och avbildades som det mytologiska väsendet Sfinx. I programmet gräver vi i det farliga kvinnomonstrets historia och betydelse. Vi pratar också med författaren Hugo Vickers, författare till biografin The Sphinx: The Life of Gladys Deacon Duchess of Marlborough. Vi pratar också med den hajpade modefotografen Elizaveta Porodina, som har en förkärlek till stora näsor.Veckans gäst är Emma Severinsson, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet.Programmet är en repris från mars 2022.

Vi avslutar Stilåret med att dyka ner i vårt stora arkiv för att åter träffa några av alla de personer som vi intervjuat under året som gått. I programmet träffar vi Eurodiscostjärnan Pandora, eller Anneli Magnusson som hon heter. Hon var en av Sveriges absolut största artister under 90-talet. 1993 släppte hon monsterhiten Trust Me och blev känd över hela världen, något hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Vi pratar också med fotografen Ewa Rudling som lärde känna artisten Nico i Paris i början av 1970-talet och tog flera kända bilder av henne. Vi tar också en närmare till på kung Charles krona från 1969, då han kröntes till prins av Wales. Den var något utöver det vanliga. Och så pratar vi med Georg Ragnar Levi som har samlat på pärlblommor i över trettio år. Det är blommor tillverkade av små, glimrande glaspärlor som träs på tunn metalltråd och vars färgprakt och variationsrikedom kan vara anslående.Gott nytt år önskar Stilredaktionen!

I dessa juletider ska vi inte ägna oss åt det söta och snälla, utan istället åt det salta och svarta och skräckinjagande som just nu har en sorts renässans, inte minst inom modet. Men inte bara. Många modeskapare har under den senaste tiden trålat i de mörkaste av vatten för inspiration till sina nya kollektioner. Eller snarare de har tittat en hel del skräckisar på film och tv. Designern JW Anderson släppte tidigare i år en kollektion inspirerade av filmen Carrie. Tv-serien Stranger Things har gett upphov till en drös så kallade "modemerch"-samarbeten, med allt från H&M till Balmain. Men det allra ruggigaste är kanske att den har fått ännu fler modeskapare att ta till sig hela den grälla 80-talsestetik som genomsyrar serien.Den senaste lätt skräckinjagande serie-succén Wednesday har även uppmärksammats för sin garderob. Titelkaraktären Wednesday Addams klär sig bara i svart, med mindre inslag av vitt och grått, och hennes klädsel har av modeskribenter utropats till stilförebild. Kulturjournalisten Lotta Olsson inspirerades redan på 1960-talet av den komiskt rysliga familjen Addams, till att vilja klä sig i svart. Vi ringer upp henne och pratar om tjusningen med den skräckinjagande estetiken. Tv-serien Wednesdays succé har även fått vissa modeskribenter att gå så långt som att slå fast att Goth-stilen ska vara tillbaka, fast nu under namnet 'Gothcore'. Vi beger vi oss till en obskyr och mörk butik, med bara svarta kläder, och ber butiksägaren Anna Hanni bedöma om det nya modet verkligen kan klassificeras som Goth.Kläder kan inte bara se skrämmande ut, de kan också kännas rysliga att bära. Vi berättar historien om ett textilt material, vid namn cellull, tillverkat av nermalda granar, och som gav många minst sagt obehagliga upplevelser. Ryktet säger även, då och då, att det kunde dyka upp granskott på plaggen.Vi tittar även närmare på hur ofrivilligt julmusik-lyssnande kan vara ett fasansfullt arbetsmiljöproblem, i klass med tortyr. Och så lyfter vi fram den sura, ilskna och dåliga tomten. I en lång rad filmer har den skäggiga mannen fått visa upp sina mindre smickrande sidor. Men rent historiskt är det en fullt rimlig skildring, för länge var tomten långt från en mysig figur.

Hantverk har fått en renässans och intresset för att skapa med händerna är större än på länge. I veckans Stil ägnar vi oss därför åt allt från stickning och yxor, till keramik och fjädrar. I veckans specialprogram träffar vi textilkonstnären Anna Bauer och textila konsthantverkaren Hanna Åström, för att prata om "årets julklapp" det hemstickade plagget. Vi möter också yxmakaren Julia Kalthoff, som skapar täljyxor i sin verkstad i Stockholm. Vi ringer också upp keramikern Haider Mahdi för att prata om hans relation till leran. Och så gör vi ett återbesök hos Tim Mårtensson, Sveriges främsta fjäderman och Nordens enda plymmakare.Just nu kan man se Tim Mårtenssons fjäderkreationer i utställningen Mon Truc En Plumes på Handarbetets Vänners Galleri i Stockholm. Anna Bauers stickade verk visas på Kulturen i Lund i utställningen Knitstart My Heart. Julia Kalthoff är en av hantverkarna som har flyttat in sin verkstad på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm i utställningen Kraftverk hantverk i en ny tid.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Banbrytande bröt Natalie Barney mot sin fars förväntningar, och levde ut sitt lesbiska och litterära liv. Från den amerikanska mellanvästern, drog hon till Paris och startade stadens hetaste salong. Jag skapade inte en salong, en salong skapades runt mig. Det har författaren Natalie Barney sagt. Men sanningen är att hon nästan varje fredag i över 60 år öppnade upp sitt hem på Rue Jacob nummer 20 i Paris, för möten mellan vitt skilda människor. För med sin salong ville hon slå en brygga över länder, språk, sexuell läggning och generationer. Nästan alla var välkomna till Natalie Barneys salong. Allt som krävdes var lite vett och etikett, sen spelade det ingen roll vem du var, vad du tyckte eller vem du låg med. Denna demokratiska mix av människor var i början av 1900-talet mycket ovanlig.Hennes smeknamn blev 'lAmazone', Amazonen, eftersom hon älskade att rida och såg ståtligt atletisk ut i sin ridmundering. Natalie Barney älskade också att presentera folk för varandra, och sniffade hon till sig en litterär talang så gjorde hon sitt yttersta för hitta ett förlag, en översättare eller för den delen en mecenat åt vederbörande. För författare som inte var födda med pengar, var vid den här tiden just en mecenat essentiell. Men idag är det annorlunda, vi träffar författaren Donia Saleh och pratar om de samtida sätten att ha råd att ägna sig åt ett författarskap. Och om dagens litterära rum.Redan som barn visste Natalie Barney att hon var lesbisk. Född 1876, i en välbärgad familj i amerikanska Dayton, Ohio, var det dock långt från en självklarhet att hon skulle få leva det liv hon ville. Men Natalie Barney vägrade vika sig för tidens normer. Som 24-åring publicerade hon dikter inspirerade av Sapfo, något som gjorde hennes pappa rasande. Han köpte upp så många böcker han kunde, och brände dem. Men ett par år senare avled han och efterlämnade en förmögenhet som möjliggjorde hennes drömmar att flytta till Paris och leva som hon ville. Att öppet leva ut sin sexualitet var långt ifrån något alla lesbiska kvinnor vid tiden kunde göra. Men ett sätt att ändå subtilt kommunicera sin läggning, var att klä sig i vissa plagg och attribut. Tex en klackring på lillfingret var under 1920-talet en lesbisk kod, berättar kostymören, stylisten och konstnären Hanna Kisch, som vi diskuterar den lesbiska stilen med.Natalie Barney avled 96 år gammal, 1972, för 50 år sen. Under en period föll hennes värv något i glömska. Men på senare år har hon återigen börjat uppmärksammas, och hennes minne är också förevigat i den moderna konsthistorien. Hon är nämligen en av de 39 inflytelserika kvinnor som har tilldelats en plats i konstnären Judy Chicagos ikoniska installation The Dinner Party som visades första gången 1979. The Dinner Party anses idag vara ett banbrytande feministiskt konstverk och finns idag på The Brooklyn Museum i New York. En av dem som har varit där och tittat är konstvetaren Linda Fagerström, som vi ringer upp.Veckans gäst är Katarina Bonnevier, arkitekt, konstnär och forskare.

Under 90-talet skapade en ny stil inom modefotografi stora rubriker. Beniga modeller med blek hy, stripigt hår, utsmetat smink och butter uppsyn betraktades som solklara exempel på en missbrukarlook. "Knarkare säljer parfym", löd en rubrik i Aftonbladet 1996. Det är skamligt, kommenterade den socialdemokratiske riksdagsledamoten Widar Andersson. Det som rörde upp känslor var en reklamkampanj där, bland andra, det nya stjärnskottet Kate Moss syntes. Modellerna i kampanjen beskrevs som unga, bleka och hålögda.Looken retade gallfeber på en opinion som började gasta om magra modeller, ätstörningar och glamorisering av drogmissbruk. Frågor ställdes om varför modevärlden skulle hylla drogmissbrukare? Heroinister! Drevet gick och luften gick så småningom ur looken.Men i början av november i år skrev tabloidtidningen New York Post en artikel med rubriken Bye-bye booty: Heroin chic is back, där det förklarades att 90-talets heroin chic-estetik håller på att göra comeback. Men, värt att påminna om om man är lite petig med modehistorien är att beniga modeller med lågt BMI inte är synonymt med den stil som fick öknamnet heroin chic. Det var snarare en look en hel estetik som bjärt bröt av mot den svulstigare 80-talsstil som dominerat; och den handlade om långt mer än bara kroppsvikt. I veckans Stil berättar vi historien om hur estetiken med öknamnet heroin chic skapades.Det blev en stil som kom att göra starkt intryck på många av dem som var unga under 1990-talet. Vi träffar Cecilia Suhaid Gustafsson, som idag är konstnärlig ledare för Riksteaterns dansrepertoar och driver podden Kulturens ABC, men vid den här tiden gick hon på gymnasiet och var uppslukad av fotomodeller. Hon minns tydligt när Kate Moss gjorde entré i hennes liv. Heroin chic-estetiken återfanns inte bara i modebilden. Liknande uttryck färgade vid samma tid även musik och film. 1995 recenserade Helena Lindblad den cinéma vérité-inspirerade filmen Kids, som med ett rått och dokumentärt uttryck visade upp staden New York. Bakom filmen stod regissören Larry Clark och manusförfattaren Harmony Korine. Vi pratar med filmkritikern Helena Lindblad om den senares inverkan på skildringen av den amerikanska ungdomskulturen.Heroin chic-estetikens kroppsideal har under hösten påståtts vara tillbaka. Vissa pekar ut Kim Kardashians drastiska viktnedgång inför årets Metgala som en brytpunkt för skiftande ideal. Andra har spekulerat i hur hennes onormalt stora kroppsförändring egentligen var möjlig. På sociala medier sprids obekräftade rykten om att realitystjärnan kan ha använt sig av ett läkemedel. För under hösten har en ny bantningstrend skapat rubriker i USA. Mediciner med ämnet semaglutide, menat för diabetes- och obesitaspatienter har börjat köpas upp av rika, friska människor. Nöjesjournalisten Michelle Hallström berättar om hur Hollywoodtrenden redan tagit sig till Sverige och överläkaren Mikael Rydén påtalar dess riskabla konsekvenser.Veckans gäst är Stefania Malmsten, grafisk formgivare och lektor i visuell kommunikation vid Beckmans Designhögskola, som var med och startade två av 1990-talets mest inflytelserika modetidningar i Sverige: Pop och Bibel.

Cynisk, sarkastisk och ytterst kvick i tanken var författaren Dorothy Parker. Men sin karriär inledde hon inom modepressen. Än idag är hennes namn synonymt med en lika skarp som sofistikerad stil. En nätt brunett, ofta klädd i grönt, med hornbågade glasögon, platta skor och med en förkärlek för mjuka och kryddiga parfymer. Så har Dorothy Parkers beskrivits. Men det som oftare brukar omtalas med henne, är hennes vassa tunga och förmåga att i skrift skärskåda sin samtid, alltid med en humoristisk underton. I år är det femtio år sedan hon avled, 73 år gammal.I det tidiga 1900-talet tillhörde Dorothy Parker den första generationen kvinnor som tjänade sina egna pengar. Sin yrkesbana som skribent inledde hon på den anrika modetidningen Vogue, där hon sattes att skriva bildtexter och där hon gjorde sig känd som något av en bråkstake. Snart förflyttades hon istället till den relativt nystartade tidningen Vanity Fair. Det var inte Dorothy Parker emot, hon hade hela tiden haft siktet inställt på att arbeta där. För Dorothy Parker ville skriva, på riktigt. Och det skulle hon också komma att göra, såväl poesi, noveller, som filmmanus.Nyligen publicerades boken Jag älskar dig till döds ändå, med nyöversättningar, eller ja, tolkningar, av Dorothy Parkers dikter på svenska. Vi träffar poeten, författaren och översättaren Isabella Nilsson, som fick uppdraget och hon liknar att läsa Dorothy Parkers poesi med att bli serverad alltings ljuvliga jävlighet på en silverbricka ihop med ett glas bubbel och en skål geléhjärtan."I am not a writer with a drinking problem. Im a drinker with a writing problem" är ett av Dorothy Parkers många citat. Hon var något av en citatmaskin. Fast att hon föredrog att dricka whiskey är gin den dryck hon kommit att bli tätast förknippad med. Hon har till och med fått en ginsort uppkallad efter sig. Vi tittar närmare på förbudstidens relation till alkohol och på ginens status idag.Den kvicka och inte sällan elaka humor som Dorothy Parker kommit att personifiera, återfinns även i dragvärlden. Att "throw shade" innebär att man på ett raffinerat sätt förolämpar någon med undertexten i ens skämt. Humorgreppet har sitt ursprung från New Yorks svarta dragscen. Vi ber regissören och koreografen Hans Marklund berättar om när han 1977 för första gången stiftade bekantskap med begreppet. Dessutom ringer vi upp skådespelaren Robert Fux, som nyligen annonserades som programledare för den svenska versionen av tävlingsprogrammet Drag Race. Han beskriver "shade" som en drag queens livsnödvändiga försvarsvapen.Veckans gäst är Annina Rabe, litteraturkritiker.

Yoko Ono och John Lennon ville skapa fred från en säng. Proust skrev sitt stora mästerverk liggandes i sin kopparsäng. Och kanske sov skådespelaren Sarah Bernhardt i en likkista. Ja, mycket har hänt i våra sängar. Där har mode, konst och litteratur skapats, där har människor umgåtts och älskat och där har protester och politik tagit form.Under andra världskriget ledde Winston Churchill Storbritannien från sin säng, under Shakespeares tid var sängen en plats för gemytligt umgänge och om man tillhörde den exklusiva skara VIP-gäster som fick vara med när Frankrikes kung Ludwig den 14:e tumlade ur sängen klädd i nattskjorta, ja då hade man dragit en riktig vinstlott.I veckans program tittar vi närmare på en rad händelser som ägt rum i sängen och sovrummet. Vi berättar om Yoko Ono och John Lennons två veckolånga sängstrejker för fred 1969. Vi lär oss mer om konsten att mangla lakan, ett hantverk som allt färre behärskar. Vi pratar med konstnären Elin Wikström som tillbringade tre veckor till sängs i en matbutik i Malmö, mitt bland varor och kunder, i verket Hur skulle det gå om alla gjorde så? Och så träder vi in i drömmarnas dunkla landskap.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Shorts med många fickor, t-tröjan instoppad i linningen, stora överskjortor och så klart fotriktiga skor. Länge ansågs pappagarderoben inte moderiktig, men något har hänt för nu hyllas pappastilen. Med anledning av helgens stundande farsdag-firande tar vi tillfället i akt och synar pappan i sömmarna. Eller iaf den klädsel som kommit att associeras med män som blivit fäder. Det var för några år sen begreppet "Dadcore" fick fäste i modevärlden. En look inspirerad av äldre generationers män som gett upp sina försök att hänga med i modesvängarna då de blev föräldrar och pappalediga, och därmed blev tvungna att handskas med små barn utan koll sina olika kroppsvätskor. Män som istället bejakat kläders praktiska värden och komfort.Länge var denna typ av klädsel hånad. Men för några år sen blev den istället trendig, i samband med att en stil vid namn "normcore" slog igenom. Plötsligt började långt fler än fäder klä sig i plagg som tidigare kallats fula.Till exempel så blev den så kallade pappaskon populär, den högst alldagliga gympadojan. Vi träffar frilansjournalisten Marcus Lundblad-Joons som nyligen fördjupade sig i hur ett av de klassiska pappasko-märkena kunde gå från vardagssko till modetrend.Men det är en utmaning att balansera en stilmedvetenhet med föräldraskap. När vardagsbestyren hopar sig, så är frågan hur länge man kan leva upp till sina hårt ställda stilkrav. Vi pratar med den nyblivna pappan Hugo Ewald, som inte vill låta fadersrollen kompromissa med hans stil, medan pappapoddaren Manne Forssberg, som varit far i tolv år, berättar om sin mer pragmatiska syn på frågan.Återkommande har manliga modeskapare framhållit sina mödrar som inspirationskällor, mer sällan har däremot deras pappors inflytande lyfts fram. Vi pratar därför med några män i modebranschen för att ta reda på hur deras pappor har påverkat eller inte påverkat deras relation till kläder, mode och stil.Veckans gäst är Jane Magnusson, filmare.

För exakt hundra år sen, i november 1922, var fyndet av Tutankhamons grav en sensation. Det skapa en Egypten-vurm, som prägla arkitektur, inredning, frisyrer, sminkningar och mode ända in i vår tid. Det som hände den 4 november 1922 har kallats den största arkeologiska upptäckten i världen. Det var då som ingången till Tutankhamons grav skönjades i Konungarnas dal i Luxor. Det arkeologerna fann var mumien av en 19-årig farao, omgiven av tusentals föremål, de flesta i guld. Men det var också en kung som varit klen och sjuklig, och som snabbt blivit bortglömd efter sin bortgång. Tutankhamon har beskrivits som en liten pojke som var: den minst aktade av alla faraoner under sin livstid, men den mest hyllade efter sin död. För upptäckten av hans grav, tusentals år efter han begravdes, blev en världssensation.I veckans Stil berättar vi om de 1920-tals formgivare, arkitekter och musiker från Europa och USA som fick Egypten-feber. Med lika delar entusiasm och koloniala blickar sög de i sig av fornegyptiska mönster och motiv. Ut kom en vacker fantasivärld av guld och gudomlighet filtrerad genom den europeiske mannens blick. Dessa motiv återfinns även i Sverige, förklarar Nationalmuseets enhetschef för samlingarna Cilla Robach. Vi berättar även historien om den klänningsmodell som mumien agerat inspiration för. Det var på 1980-talet den fransk-tunisiska modeskaparen Azzadine Alaïa genom bilder på just mumier kom på idén att skapa en bandageliknande dress. Vi träffar Plaza Magazines modechef Robert Nordberg, som berättar om plagget som kom att gå under namnet bandageklänningen. Men som först på 1990-talet fick sitt stora genomslag, och då med en helt annan modeskapare.Ett av de mest ikoniska föremålen i Tutankhamons grav var hans begravningsmask i elva kilo guld. Att avbilda en döds persons ansikte genom att gjuta en mask, är besläktat men inte samma sak. Vi pratar med konstnären Anders Krisárs som när hans mamma avled valde att använda arvet för att i just guld avgjuta hennes ansikte i en så kallad dödsmask.Veckans gäst är Sofia Häggman, Egyptolog, Intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm och författare till boken Mumier: fakta, forskning och fiktion.