Ända sen 1950-talet har kärnkraftsindustrin gjort försök att bygga mindre reaktorer för att få ner priset. Nu har det gamla konceptet dammats av och kallas för SMR. Professor M V Ramana tror att framgången blir blygsam. Sedan 1996 har utbyggnaden av kärnkraft globalt stagnerat och studier visar att kraftslaget kommer att fortsätta tappa i betydelse i takt med att uttjänta reaktorer läggs ned och för att det är dyrt att på marknadsvillkor bygga stora nya anläggningar. Kärnkraftsindustrin sätter alltmer hoppet till SMR små modulära reaktorer. Tanken är att i fabrik serietillverka små reaktorer för att få ner priset. Men kritiska forskare menar att visionen har brister. Trots årtionden av forskning är tekniken fortfarande till stora delar oprövad. De projekt som har kommit längst har blivit dyrare än ursprungligen planerat och har problem att locka investerare. Men SMR-förespråkarna menar att tekniken kan följa samma spår som vind- och solkraft. Med masstillverkning kan priset pressas ner och reaktorerna hitta sina köpare. I programmet hörs fysikern M V Ramana, professor och Simons-ordförande i nedrustning, global och mänsklig säkerhet vid University of British Columbia. Och Ane Håkansson, professor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala Universitet och föreståndare för SMR-forskningsinitiativet ANItA. Reporter Marcus Hansson Producent Peter Normark

Radioaktiv strålning är en gammal metod för att behandla cancer, som blir alltmer förfinad. Och snart kommer de målsökande radioaktiva molekylerna. Men samtidigt halkar Sverige efter, varnar forskare. En tredjedel av all cancerbehandling i Sverige utförs med radioaktiv strålning. Det betyder att tiotusentals svenskar varje år blir bestrålade, oftast mot bröst- eller prostatacancer. Behandlingen har sina risker eftersom friska organ kan påverkas av strålningen, så tekniken för att uppnå hög exakthet och träffsäkerhet är avancerad. Den bygger på tredimensionella bilder från magnetröntgen av var tumören sitter i kroppen och som via datoralgoritmer ger instruktioner till den apparat som avger strålningen.Nya forskningssatsningar för att utveckla strålterapin har bland annat lett till skapandet av målsökande molekyler som bär på en liten radioaktiv laddning. Molekylerna kan hitta cancercellerna i kroppen och hänga kvar på dem så länge att de dör av den svaga strålningen. På så sätt kan man behandla spridda tumörer i kroppen som man inte ens visste var de fanns. Det här är en teknik som nu utvecklas för ett litet antal specifika och svårbehandlade cancertyper.Men lång tid framöver kommer den mer traditionella strålningen vara den som räddar flest människoliv, och antalet patienter som får sådan behandling fortsätter att växa. Däremot ökar inte alls antalet specialister inom sjukvården i samma takt i Sverige, med risk för att landet missar att dra full nytta av den utveckling som sker inom området. Det menar Kjell Bergfeldt, erfaren cancerläkare som idag arbetar som senior rådgivare inom strålningsvården. Han stödjer sig på en studie han varit med att göra, och på data från Estro, en europeisk organisation för strålbehandling och onkologi.Medverkande: Mattias Hedman, överläkare Karolinska universitetssjukhuset Solna; Eva Onjukka, sjukhusfysiker Karolinska universitetssjukhuset Solna; Lars Johansson, cancerpatient från Åhus; Helena Torsler Andersson, onkologisjuksköterska Cancerfonden, Kjell Bergfeldt, senior konsult och verksamhetsutvecklare; Marika Nestor, docent och cancerforskare Uppsala universitet.Reporter: Tomas LindbladProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Små bubblor av metan letar sig upp till vattenytan och växthusgasen svävar upp i atmosfären. Nu tyder forskning på att bubblorna skulle kunna motsvara 7 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser, och allt fler vill göra något åt källan till bubblorna, de ruttnande fiberbankarna. Fiberbankarna byggdes upp på botten av sjöar, åar och i Östersjön när pappersmassafabriker släppte ut överblivna träfiber ut i vattnet, och med dem även giftiga tungmetaller. Det här har vi känt till länge och industrin har landat i att det är bäst att låta fiberbankarna ligga kvar eftersom exempelvis kvicksilverhalterna i fisken verkar gå ner, något vi berättade om i första delen av den här serien. Men de som bott eller vistats vid vattnen har länge anat att det finns ytterligare ett problem där nere under ytan. Man kan se att det bubblar vid vattenytan, säger Alizée Lehoux, forskare på Institutionen för geovetenskap på Uppsala Universitet.Det var i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Science of the Total Environment, publicerad 2021, som Alizée Lehoux och hennes forskarkollegor presenterade de uppseendeväckande resultaten: att metangasen som bubblar upp från fiberbankarna kan motsvara 7 procent av Sveriges totala klimatgasutsläpp. Artikeln baseras dock på labbresultat och vissa antaganden, så siffran kan i verkligheten vara både lägre och högre. - Det är väldigt många "om" så därför försöker vi vara lite försiktiga med den siffran, det är mycket man behöver undersöka vidare, säger Alizée Lehoux.Medverkande: Alizée Lehoux, forskare på Institutionen för geovetenskap på Uppsala Universitet; Johan Holmén, doktor i fysisk resursteori som forskar om hållbar omställning på Chalmers; Erik Hedenström, professor i organisk kemi vid Mittuniversitetet; Christer Fält, miljöchef på SCA; Magnus Karlsson, forskare i miljöanalys vid IVL Svenska Miljöinstitutet, Jörgen Berglund (m), riksdagsledamot Sundsvall. Reporter: Lasse EdfastProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

De så kallade fiberbankarna utmed våra kuster är ett miljöproblem som debatterats länge men inte åtgärdats. Nu menar forskare att de bör kunna ses som en resurs och därmed bärgas. De metertjocka, giftiga lagren är rester från Sveriges pappersindustri som sedan mitten av förra århundradet legat och ruttnat på botten av våra sjöar och hav. Nu menar flera forskare tycker att det är dags att åtgärda fiberbankarna, något som får stör i en färsk rapport från Naturvårdsverket.Det var under främst 50- och 60-talet som Sveriges pappersindustri släppte ut stora mängder pappersfibrer, som efterhand byggde upp metertjocka sediment på botten av sjöar, åar och Östersjön, så kallade fiberbankar. Och det var inte bara pappersfibrer som släpptes ut utan även olika tungmetaller som kvicksilver, vilket kunnat märkas i fisk från Östersjön.Exakt hur många eller hur stora fiberbankar det finns vet ingen och 2019 fick ett antal myndigheter ett regeringsuppdrag där de skulle försöka ta reda på mer. Det uppdraget har redovisats nu i år och en av slutsatserna i den rapporten är att mer forskning och samverkan behövs. - Vi behöver fortsätta bygga kunskaper men också komma igång med åtgärder, säger projektledaren Jon Engström vid Naturvårdsverket. Samtidigt försöker forskare vid Mittuniversitetet hitta metoder för att göra kommersiellt gångbara produkter av fiberbankarna.- Det kostar ju pengar att rädda miljön och ett sätt locka till att ta den här kostnaden är att producera något som går att sälja, säger Erik Hedenström, organisk kemist vid Mittuniversitetet, som undersöker möjligheten att göra bl a biobränsle av materialet. Medverkande: Erik Hedenström, professor i organisk kemi vid Mittuniversitetet; Christer Fält, miljöchef på SCA; Magnus Karlsson, forskare i miljöanalys vid IVL Svenska Miljöinstitutet; Jon Engström, projektledare vid Naturvårdsverket.Reporter: Lasse EdfastProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Nyligen kunde många av oss åter fascineras över vackra norrsken, ända ner till Skåne. Men de solstormar som ligger bakom norrsken har också en mindre trevlig sida: de kan slå ut vårt moderna högteknologiska samhälle med dess beroende av elektricitet och kommunikationssatelliter. Med anledning av de nyliga norrskenen sänder Vetenskapsradion på djupet en repris, där vi hör om en studie som visar att kraftfulla solstormar kan inträffa även under lungare delar av den 11 år långa solcykeln. Men vi hör också om sätt att upptäcka och varna för solstormar med kort varsel. Det är genom att studera isotoper i 9 000 år gammal is från Grönland och Antarktis som forskare har funnit spår av en kraftfull solstorm långt före vår tid. Den verkar ha inträffat under en del av den 11-åriga solcykeln när aktiviteten skulle förväntas vara låg, något som tyder på att solstormar kan komma när vi inte skulle vänta dem.Det här väcker förstås frågor om beredskapen för att skydda vårt moderna samhälle med sitt allt större beroende av elektricitet, kommunikationssatelliter och annat som solstormar kan sätta ur spel. Men en hjälp kan då vara de nya satelliter som är på väg att skickas ut i rymden för att med några timmars varsel kunna varna oss, så att skyddsåtgärder kan vidtas. Programmet är en repris från 3 maj 2022.Medverkande: Raimund Muscheler, professor i geologi, Lunds Universitet; Kristoffer Hultgren på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap MSB; Ingemar Hansson, forskningsingenjör Lunds Universitet; Juha-Pekka Luntama, chef för ESAs avdelning för space weather;Reporter: Jon ThunqvistProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Det är Sveriges dyraste enskilda forskningsanläggning i drift för 5 miljarder skattekronor, men hur används den och vad kan den ge? Max IV i Lund är en sorts superröntgenapparat som ska kunna hjälpa till att skapa nya läkemedel, smarta material, batteriteknik och annat till den gröna omställningen.Den kallas för en världsunik föregångare, men när anläggningen nu 7 år efter invigningen är fullt utbyggd, så är det fortfarande inte så lätt att peka ut riktigt handfasta exempel på vad den kan ge. I själva verket kan sådana frågor leda tanken fel, menar forskare i programmet, eftersom det som görs här ofta är ren grundforskning, som snarare bidrar till den stora kunskapsgrund som behövs för att lösa vår tids utmaningar.Vi besöker Max IV och några av de forskare som tillbringar intensiva arbetsveckor i skift vid experimentstationerna, och får veta varför det krävs en anläggning stor som en fotbollsstadion för att skapa den skarpa röntgenstråle som används i forskningen. Medverkande: Olof Karis, tf direktör Max IV; Emelie Hilner, tf kommunikationschef Max IV, Ali Mirazimi, virusforskare Karolinska institutet; Mats Benner, professor i forskningspolitik Lunds Universitet; Tove Ericson, postdoktor vid institutionen för kemi Uppsala Universitet; Erik Thomson, universitetslektor vid institutionen för kemi och molekylärbiologi Göteborgs universitet; Xiangrui Kong, forskare institutionen för kemi och molekylärbiologi Göteborgs universitet.Reporter: Björn Gunér bjorn.guner@sr.seProducent: Peter Normark peter.normark@sr.se

"Jag kan faktiskt göra skillnad" säger en av allt fler medborgarforskare som rapporterar in fynd av fåglar och insekter i naturen, färglägger superteleskopens bilder och går igenom kriminalrapporter från 1800-talet. Det finns ett överflöd av data i dag som vi behöver ta hand om. säger Dick Kasperowski, professor i vetenskapsteori på Göteborgs universitet. När forskare idag drunkar i data blir en allt vanligare lösning att ta hjälp av allmänheten. Så kallad medborgarforskning har långa anor i Sverige. Här har allmänheten skickat in observationer av fåglar, väder och stjärnor sedan åtminstone 1850-talet. Det är inom naturvetenskapen som medborgarforskningen traditionellt varit störst, men på senare år har den vuxit mer och mer inom humaniora. Och de senaste decennierna har fenomenet exploderat, på grund av digitaliseringen. Man kan transkribera brev eller kriminalrapporter från 1800-talet, skåda fåglar, mäta luftkvalitet, räkna celler eller pingviner.Ett de stora områdena är rymden, där entusiasterna nu visar sig ha skaffat sig kunskaper som forskarna själva saknar. Ett annat område som väckt uppmärksamhet i Sverige på sista tiden är spaning efter sällsynta och hotade växt- och djurarter, där medborgarforskarnas observationer ibland kan föra med sig att skogsägare inte får avverka den skog de äger.Programmet är en repris från 31 januari 2023. Medverkande: Helena Jos Person, medborgarforskare; Dick Kasperowski, professor i vetenskapsteori på Göteborgs universitet, Judy Schmidt, medborgarforskare i Kalifornien; Ola Ejdrén, Lund, fågelskådare som rapporterar fynd till Artportalen; Karl-Magnus Johansson, förste arkivarie på Riksarkivet i Göteborg.Reporter: Therese UddenfeldtProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Utvecklingen av små modulära kärnreaktorer, SMR, har tagit fart de senaste åren. Men Janne Wallenius plan att bygga en blykyld kärnreaktor i Sverige kan komma att försenas på grund av Rysslands angrepp på Ukraina. Forskarna bakom den tilltänkta blyreaktorn anlitade ryska kärnkraftbolaget Rosatom för avgörande experiment, som nu har frysts på grund av kriget. I programmet hörs: Janne Wallenius, professor i reaktorfysik, KTH, och chef för bolaget Blykalla som utvecklar reaktorn, Rémy Kolessar, avdelningschef för forskning och innovation vid Energimyndigheten. Reporter Marcus Hansson Producent Peter Normark

Det ser mörkt ut på många håll i världen. I veckan har Rysslands storskaliga anfallskrig mot Ukraina pågått i ett år. Vad finns det för utrymme kvar att tro på den goda människan? Vi är tyvärr mycket mer benägna att lyfta fram människors kapacitet för ondska än för godhet, menar den nederländske författaren Rutger Bregman, som med hänvisning till vetenskapliga studier hävdar att människan i grunden är god. Är hon det och kan frågan ens ställas så?Fyra forskare resonerar kring detta, bland dem Patrik Lindenfors, forskare i kulturell evolution, som menar att vi människor måste använda den superkraft vi har i vår förmåga till samarbete på rätt sätt. Och nationalekonomen Olof Johansson Stenman påminner om oväntat snabba positiva förändringar i vår moderna historia som kan ge hopp.Programmet är en repris från 30/1 2023. Medverkande: Patrik Hagman, docent i politisk teologi, tidigare Åbo Akademi, nu Svenska Kyrkan; Patrik Lindenfors, forskare kulturell evolution Institutet för framtidsstudier; Frida Hylander, leg psykolog Klimatpsykologerna; Olof Johansson Stenman, professor nationalekonomi Handelshögskolan Göteborgs universitet.Reporter: Ylva Carlqvist WarnborgProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Han befinner sig i Kiev under återkommande luftattacker. Hon följer oroligt utvecklingen från Sverige. Samtidigt ska de driva ett gemensamt forskningsprojekt knutet till det gemensamma historiska förflutna som våra länder delar. Fedir Androsjtjuk är föreståndare för Nationalmuseet för ukrainsk historia i Kiev, och när Rysslands storskaliga invasion inleddes fick han främst ägnat sig åt att flytta de historiska föremålen ner i museets källare, undan risk för missiler och plundring. Hans medarbetare deltar i kriget vid fronten och deras upplevelser och fynd där blir nu till delar av en kommande utställning.Charlotte Hedenstierna-Jonsson, arkeolog och forskare vid Historiska museet, är hans vän och forskarkollega sedan 25 år, och en av de som nu leder en studie tillsammans med Androsjtjuk kring ett antal skelett från Kiev under vikingatiden. Vi hör hur det fungerar att forska tillsammans under dessa förutsättningar och om hur de upplever det, när historien samtidigt används i propaganda och för motivation under kriget.Medverkande: Charlotte Hedenstierna-Jonsson, arkeolog vid Uppsala Universitet och forskare vid Historiska museet, Fedir Androsjtjuk, föreståndare för Nationalmuseet för ukrainsk historia i Kiev.Reporter: Björn Gunér bjorn.guner@sr.seProducent: Peter Normark peter.normark@sr.se

Gnisslande tåg, susande fläktar och bakgrundsbuller gör att tågstationers ljudmiljö lämnar mycket att önska för många. En ny forskningsrapport pekar ut svagheter och föreslår lösningar. I Sverige saknas riktlinjer för ljudnivåer från tåg vid plattformar, konstaterar ingenjörs- och arkitektföretaget SWECO. I deras studie till Trafikverket redovisas lagar, krav och riktlinjer, ljudmätningar på såväl inomhus- som utomhusstationer och resultat av fokusgruppsintervjuer med särskilt utsatta resenärer. Ljudmiljöerna bedöms som allt från behagliga till horribla. Men det finns också många förslag på hur ljudmiljöerna skulle kunna förbättras, för att få fler att kunna och vilja resa kollektivt och hållbart. I programmet medverkar Emma Newman från SWECO, forskaren Jörgen Lundälv vid Göteborgs universitet, Anne Sjökvist och Anne-Marie Persson från Hörselskadades Riksförbund och Christoffer Örnevik från Synskadades Riksförbund.Medverkande: Emma Newman, tillgänglighetsexpert SWECO; Jörgen Lundälv, docent socialt arbete och trafikmedicin Göteborgs universitet; Anne Sjökvist, Hörselskadades Riksförbund; Anne-Marie Persson, Hörselskadades Riksförbund; Christoffer Örnevik Synskadades Riksförbund.Reporter: Ylva Carlqvist WarnborgProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Kan det finnas liv i de hemlighetsfulla haven på Jupiters månar? Det ska en ny europeisk rymdsond ta reda på, och i Vetenskapsradion På Djupet hör du om de stora förhoppningarna på det här rymdprojektet. Den 14 april ska uppskjutningen av rymdsonden JUICE ske från rymdbasen i Kourou i Franska Guyana. JUICE står för Jupiter Icy Moons Explorer, och ett övergripande mål för den är att undersöka om det finns förutsättningar för liv på någon av Jupiters största månar, säger Jan-Erik Wahlund som är docent på Institutet för rymdfysik i Uppsala. Han är experimentledare för ett av två svenska paket av instrument som finns med ombord. Hans kollega Stas Barabash på Institutet för rymdfysik i Kiruna har hand om det andra.Medverkande: Jan-Erik Wahlund, docent på Institutet för rymdfysik i Uppsala; Stas Barabash, professor i experimentell rymdplasmafysik på Institutet för rymdfysik i Kiruna.Reporter: Sara Sällström sara.sallstrom@sr.seProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Ska man ha chansen att bota prostatacancer så måste man hitta den innan symptomen kommer - och då är det screening som gäller, säger professor Jonas Hugosson, som lett en studie på ny metodik för organiserad testning. Det är nu fem år sedan som Socialstyrelsen senast sade nej till att rekommendera screening för prostatacancer, alltså att alla män i en viss ålder ska bjudas in att bli testade. Motiveringen var att testningen i många fall leder till att män vars cancer var ofarlig i många fall ändå fick behandling, med livslånga problem och sänkt livskvalitet till följd av bieffekter som inkontinens och impotens.Men mycket har hänt sedan 2018. Många regioner har infört så kallad organiserad prostatacancertestning, som ett steg mot en kommande screening, och inte minst har ny teknik gjort att den så kallade överdiagnostiken börjat minska. Vi hör om nya forskningsresultat på denna metodik i den så kallade Göteborg 2-studien, och om hur Socialstyrelsen ställer sig till dem och till att i en nära framtid förorda allmän screening.Medverkande: Ola Bratt, professor i klinisk cancerepidemiologi vid Göteborgs universitet och ordförande i den nationella arbetsgruppen för organiserad prostatacancertestning; Jonas Hugosson, professor i urologi vid Göteborgs universitet och överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset; Rebecka Arnsrud Godtman, docent i urologi på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och specialistläkare på Prostatacancercentrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset; Mathias Fredriksson, enhetschef Socialstyrelsen.Reporter: Mats Carlsson-LénartProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Nu är det på allvar dags för den odlade torsken. Det kommer sådana signaler från det stora fiskodlingslandet i väster. De norska torskarna har fått en ny mentalitet så att de lämpar sig bättre för ett liv i fångenskap, och de producerar större filéer. Men de två fiskarterna skiljer sig åt på många sätt och torskodling ställer nya krav. En stor utmaning har varit att få torskarna att klara att växa i fångenskap. Nu, efter flera generationers avel, har de norska torskarna på avelsstationen i Tromsö har fått något av en ny lugnare mentalitet, så att de nästan framstår som tama, och dessutom levererar större filéer. Norge är sedan länge världsledande på den lönsamma laxodlingen, men kritiker lyfter risker med övergödning, spridning av sjukdomar och parasiter och risk att odlingsfiskar med tamdjursegenskaper rymmer och fortplantar sig med vild fisk. Nu är debatten i Norge även hård mellan förespråkare och motståndare till den expanderande torskodlingen. Men kanske kan torskodlingen ta en annan väg, säger Öyvind Hansen som leder Nofimas avelsstation i Tromsö.Medverkande: Öyvind Hansen, ansvarig för arbetet vid Nofimas torskavelsstation Tromsö, Ellen Sofie Grefsrud, forskare om risker med fiskodling på Havforskningsinstituttet i Bergen; Max Troell, systemekolog Beijerinstitutet, Stockholm Resilience Centre.Reporter: Gustaf Klarin gustaf.klarin@sr.seProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

"Jag kan faktiskt göra skillnad" säger en av allt fler medborgarforskare som rapporterar in fynd av fåglar och insekter i naturen, färglägger superteleskopens bilder och går igenom kriminalrapporter från 1800-talet. Det finns ett överflöd av data i dag som vi behöver ta hand om. säger Dick Kasperowski, professor i vetenskapsteori på Göteborgs universitet. När forskare idag drunkar i data blir en allt vanligare lösning att ta hjälp av allmänheten. Så kallad medborgarforskning har långa anor i Sverige. Här har allmänheten skickat in observationer av fåglar, väder och stjärnor sedan åtminstone 1850-talet. Det är inom naturvetenskapen som medborgarforskningen traditionellt varit störst, men på senare år har den vuxit mer och mer inom humaniora. Och de senaste decennierna har fenomenet exploderat, på grund av digitaliseringen. Man kan transkribera brev eller kriminalrapporter från 1800-talet, skåda fåglar, mäta luftkvalitet, räkna celler eller pingviner. Ett de stora områdena är rymden, där entusiasterna nu visar sig ha skaffat sig kunskaper som forskarna själva saknar. Ett annat område som väckt uppmärksamhet i Sverige på sista tiden är spaning efter sällsynta och hotade växt- och djurarter, där medborgarforskarnas observationer ibland kan föra med sig att skogsägare inte får avverka den skog de äger. Medverkande: Helena Jos Person, medborgarforskare; Dick Kasperowski, professor i vetenskapsteori på Göteborgs universitet, Judy Schmidt, medborgarforskare i Kalifornien; Ola Ejdrén, Lund, fågelskådare som rapporterar fynd till Artportalen; Karl-Magnus Johansson, förste arkivarie på Riksarkivet i Göteborg.Reporter: Therese UddenfeldtProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Det ser mörkt ut på många håll i världen. Snart har Rysslands anfallskrig mot Ukraina pågått i ett år. Vad finns det för utrymme kvar att tro på den goda människan? Vi är tyvärr mycket mer benägna att lyfta fram människors kapacitet för ondska än för godhet, menar den nederländske författaren Rutger Bregman, som med hänvisning till vetenskapliga studier hävdar att människan i grunden är god. Är hon det och kan frågan ens ställas så? Fyra forskare resonerar kring detta, bland dem Patrik Lindenfors, forskare i kulturell evolution, som menar att vi människor måste använda den superkraft vi har i vår förmåga till samarbete på rätt sätt. Och nationalekonomen Olof Johansson Stenman påminner om oväntat snabba positiva förändringar i vår moderna historia som kan ge hopp.Medverkande: Patrik Hagman, docent i politisk teologi, tidigare Åbo Akademi, nu Svenska Kyrkan; Patrik Lindenfors, forskare kulturell evolution Institutet för framtidsstudier; Frida Hylander, leg psykolog Klimatpsykologerna; Olof Johansson Stenman, professor nationalekonomi Handelshögskolan Göteborgs universitet.Reporter: Ylva Carlqvist WarnborgProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Privata företag har lagt in högsta växeln för att bli först med att erbjuda fusionsenergi till elnätet. Det kan hända så snart som inom tio år, tror entusiasterna. Är det verkligen möjligt? Ingen har ännu lyckats uppnå ett överskott av energi i en fusionsreaktion trots över 70 års forskning. Fusion är den reaktion där väteatomer slås samman till tyngre ämnen, samma process som får solen att lysa. Ett kraftverk som bygger på fusion skulle i teorin ge massor med elenergi utan utsläpp och med billigt bränsle. Hittills har försöken att skapa fusion på jorden varit en dröm, som kanske kan förverkligas någon gång i framtiden.Men nu har det dykt upp en rad privata företag som med nya idéer och friskt kapital har konkreta planer på att bygga fusionskraftverk inom tio år. Om de lyckas vet ingen idag, men många experter är tveksamma. Medverkande: Peter Roos, VD Novatron AB; Nick Hawker, VD First Light Fusion, Oxford; Greg Twinney, VD General Fusion, Vancouver; Brandon Sorbom, VD Commonwealth Fusion, Cambridge Massachusetts; Tünde Fülöp, professor plasmafysik Chalmers; Per Helander, forskningschef Max Planck-Institut für Plasmaphysik Greifswald, Tomas Jonsson, bitr professor plasmafysik, KTH. Reporter: Tomas LindbladProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Miljarder i forskningspengar satsas på fusion, en teknik som ska ge oss oändligt med billig energi, sägs det. Nu har jakten på fusionsreaktorn pågått i 70 år. Hur länge ska det egentligen dröja? Fusion är den process som får solen att lysa, och i framtiden ska den ge oss massor med energi på jorden, är det tänkt. Och det utan skadliga utsläpp. Teorin är klar sedan många år, men hur man bygger en fusionsreaktor i praktiken är en helt annan sak. Forskning pågår över hela världen, bland annat på KTH i Stockholm och vid Chalmers i Göteborg. Och i Frankrike byggs testanläggningen Iter, som ska bli världens största forskningsanläggning för fusion. Steg för steg går arbetet framåt, med sikte på att producera elektricitet. Om allt går som det är tänkt händer det runt 2060. Därefter återstår att bygga ett kommersiellt system med kraftverk, vilket kommer att ta ytterligare ett eller ett par årtionden. Ingen vet om det kommer att lyckas, och frågan är om vi om femtio år fortfarande behöver fusionskraften.I programmet medverkar Thomas Jonsson, plasmafysikforskare på KTH i Stockholm, Tünde Fülöp, professor i plasmafysik på Chalmers i Göteborg, och Per Helander, forskningschef på forskningsanläggningen Wendelstein 7-x i Greifswald, Tyskland. Medverkande: Thomas Jonsson, bitr professor plasmafysik KTH Stockholm; Tünde Fülöp, professor plasmafysik Chalmers Göteborg; Per Helander, forskningschef Max Planckinstitutet för plasmafysik Greifswald.Reporter: Tomas LindbladProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Solenergi blir bara billigare och billigare, och den tekniska utvecklingen gör solceller allt effektivare. Är solen på väg att bli en av våra viktigaste energikällor? Ulf Andersson är en bonde som kombinerar jordbruk med solbruk. Med hjälp av glest placerade solpaneler kan han få elektricitet från samma åker där han också odlar foderväxter, och det här är nu hans lönsammaste gröda, säger han. Det här är bara ett av många nya sätt att producera el med solenergi som utvecklas just nu.Samtidigt skapas i forskningslaboratorier nya tekniska lösningar för själva solcellerna, så att de kan bli både billigare och effektivare, och användas i helt nya sammanhang. Tandemsolceller kan utnyttja en större andel av solljuset, medan de så kallade perovskitsolcellerna kan tillverkas betydligt enklare är den traditionella kiselvarianten och placeras på platser där man inte kan ha solceller idag. Är det snart dags för solelen att få sitt verkliga genombrott?Programmet är en repris från 8 november 2022.Medverkande: Ulf Andersson, lantbrukare Kärrbo Prästgård; Bengt Stridh, lektor Mälardalens universitet; Amanda Bankel, doktorand Teknisk Innovation Chalmers Göteborg; Björn Sandén, professor Innovation och hållbarhet Chalmers Göteborg; Johan Lindahl, marknadsanalytiker Becquerel AB Knivsta; Marika Edoff, professor Fasta tillståndets elektronik Uppsala universitet; Mats Fahlman. professor Ytors fysik och kemi Linköpings universitet.Reporter: Tomas LindbladProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se

Vi kan snart få mer elektricitet från solen än vi får från kärnkraften idag, säger forskare. Potentialen är enorm för lönsam och lokalt producerad solenergi. Frågan är bara vad som är tekniskt möjligt. Idag står villaägare i kö för att få upp solpaneler på sina tak. Samtidigt byggs allt större kommunala solenergiparker runt om i landet. Solel är lönsamt idag, och den blir allt billigare. 2021 gav solenergin en procent av vårt elbehov, men den ökar snabbt. Och Energimyndigheten räknar med att den ska fyrdubblas på bara tre år. Och vad som händer sedan vet vi inte idag.Teoretiskt finns det redan nu plats för en tredjedel av hela vårt elbehov på befintliga och lämpliga hustak, och med nya solparker blir den möjliga produktionen större än dagens hela elbehov.Men frågan är hur mycket av den dygns- och säsongsberoende solelen vi kan ha. Vårt elsystem bygger på en solid grund av stora tunga anläggningar med vattenkraft och kärnkraft. Så var kommer solen in? Programmet är en repris från 7 november 2022.Medverkande: Johan Lindahl, aktiv inom solcellsbranschen och energianalytiker knuten till IEA; Björn Sandén, professor i hållbarhet och innovation på Chalmers; Jorunn Cardell, kraftsystemanalytiker på Svenska Kraftnät och Stefan Åsberg, villaägare i Uppsala med solpaneler på taket.Reporter: Tomas Lindblad Producent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.seBjörn Sandén, hållbarhetsforskare på Chalmers visar solcellsparken Solavianum i Göteborg. Foto Tomas Lindblad