Calamity Jane beskrevs ofta som en tobakstuggande tuffing som hinkade i sig sprit, sköt vilt omkring sig och föredrog att klä sig som en man. Verkligheten var emellertid lite annorlunda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Myten om Calamity Jane har fått stor spridning. Inte minst i filmer och tv-serier där hon fortsätter att dyka upp som en tuffing i herrkläder. Men vad som är sant, eller inte, det är något som många historiker har försökt att bena ut. Och fortsätter att göra. Det kommer ständigt nya biografier där den ena etablerade ”sanningen” efter den andra skjuts i sank. Och fram har en lite sorglig bild av en okonventionell kvinna som kanske var född före sin tid, börjat träda fram. För Calamity Jane var alltid på resande fot över nordvästra USA i jakt efter jobb och pengar. Hon var ofta pank. Hon arbetade som servitris, tvätterska, kokerska och ibland som prostituerad. Hon drev en egen saloon och blev enormt uppskattad för den hjälp hon gav som sjuksköterska, inte minst under ett utbrott av smittkoppor i Deadwood. Hon var gift en gång, men hade flera killar som hon kallade för ”makar”. Hon fick två barn, varav det ena dog som liten. Och hon bar oftare klänning än byxor. I veckans program träffar vi filmvetaren Daniel Hånberg Alonso – författare till boken När svenskarna sköt skarpt, som handlar om Sveriges vurm för westernkultur – för att prata om den något osannolika genren svenska westernfilmer. Vi pratar också med cowboyhistorikern Michael Grauer om att det fanns betydligt fler svarta cowboys än vad historieskrivningen ger en bild av. Och så besöker vi en skjutbana för att prata om att intresset för sporten pistolskytte ökat. Gäst i studion är film- och modevetaren Louise Wallenberg.

Solen och våren har ännu inte anlänt och det är fortfarande kallt och grått. Därför ska vi i veckans Stil bränna av ett värmande fyrverkeri av färger! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Modemässigt sett har de senaste åren sprakat av knalliga kulörer. Filmen ”Barbie”, som började hajpas långt innan den fick premiär förra året, hjälpte förstås till med få ceriserosa till att bli en överallt förekommande trendfärg. Många modemärken hakade, mer eller mindre medvetet på, och lyfte också fram just rosa. Men även andra starka och skrikiga färger – som giftgrönt och knallorange, och gärna i kombination – lanserades som modemässigt rätt. Till den här våren har emellertid färgtonerna dämpats något. Under visningarna av vår- och sommarmodet var det mycket svart och vitt i kombination. Och det trendskapande italienska märket Miu Miu hade matchat chokladbrunt med marinblått. Men idén med att kombinera plagg i olika starka färger – så kallad ”color blocking”– för att uppnå en iögonfallande effekt håller i sig. Kläderna i sig behöver inte vara särskilt märkvärdiga, det viktigaste är att kombinationerna av kulörerna är oväntade, och överraskande. I veckans program pratar vi med färgexperten Sara Garanty om färger som ”skär sig”. Vi ringer också upp klädformgivaren Kristina Torsson som sedan 1960-talet använt sig av starka färgkombinationer i sin design. Vi träffar möbeldesignern Fredrik Paulsen som blivit känd för sina färgsprakande möbler och pratar med curatorn Maria Soreby om Millesgårdens pågående utställningen om den franska konstnären Jacqueline Marval. Hon tillhörde de så kallade fauvisterna, som satte färg högre än allt annat. Och så tar vi, tillsammans med konstvetaren Christopher Landstedt, reda på när färgglada konfettiregn blev en självklar del av en riktigt bra fest.

En liten fräck kanin klädd i blå kavaj lade grunden till författaren och illustratören Beatrix Potters förmögenhet i början av 1900-talet. Pengar som hon spenderade på att bevara både djur och natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Beatrix Potters bok om Pelle Kanin blev en monsterhit när den kom 1901. Idag har den sålt i över 45 miljoner exemplar och Pelle Kanin har blivit en storindustri med animerade filmer och actionfyllda serier som är fjärran från den brittiska pastellfärgade idyll som Beatrix Potter målade fram. Beatrix Potter själv skydde uppmärksamhet kring sin person. Det hade delvis att göra med att hon växte upp i slutet av 1800-talet, en tid då kvinnor från fina familjer helst gifta sig, skaffa barn och ligga lågt. Rösträtt för kvinnor fanns ännu inte. Men trots det lyckades Beatrix Potter inte bara karva ut en egen nisch genom sina illustrerade böcker. Hon såg dessutom till att skaffa sig ensamrätt till dem. Men även om Beatrix Potter klädde sina djur i mänskliga kläder och fick dem att dricka te ur vackra koppar och sova i sängar med mjuka dunbolster, så följde de ofta sina djuriska instinkter. Något som fick dem att, inte sällan, hamna i olika knipor. Beatrix Potters berättelser om katter, igelkottar, grodor, gäss och rävar i väst och kavaj, lever, frodas och älskas av många än idag. I veckans program pratar vi med författaren och illustratören Jonna Björnstjerna som, likt Beatrix Potter, skriver berättelser där just kaniner spelar en viktig roll. Hennes bilderböcker om den underbara familjen Kanin har både blivit älskade av läsare och flerfaldigt prisbelönade. Vi pratar också med paret bakom ett av de tidiga modeföretagen som designade kläder för hundar, Ann och Björn Gärdsby. Det var när de skaffade hunden Manfred som deras liv kom att skjutas iväg i en ny riktning och fyllas med hundmode och internationell uppmärksamhet. Och så träffar vi jägmästaren och skogsmäklaren Kerstin Granath för att snacka kvinnligt ägande av skog och mark. Gäst i studion är författaren Lotta Olsson, barnboksredaktör på Dagens Nyheter.

Det är inte alltid lätt att hålla ordning på de många kläder vi har, och ännu fler som vi hela tiden skaffar. Men går det att få till en perfekta garderob, som dessutom är både mode- och miljövänlig? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hur många plagg ska en samtida garderob innehålla? Det finns faktiskt ett svar på det – åttiofem stycken. I alla fall om man ska tro tankesmedjan Hot Or cold Institute i Berlin, som 2022 publicerade en undersökning om hur en hållbar garderob i ett land med fyra årstider bör se ut om Parisavtalets mål ska nås. Andra sätt att minska kläders klimatavtryck är att köpa second hand, laga trasiga plagg och använda de kläder vi har längre. Och inte köpa fler än fem plagg om året, enligt en annan rapport. Men gör vi det? Nej, inte riktigt. För även om många säger att: ”men jag köper inte så mycket kläder”, så gör vi det rent generellt. För antalet plagg vi äger bara ökar och ökar – och har så gjort konstant under de senaste decennierna. Problemet med överfulla garderober har förstås även lett till nya affärsmöjligheter för att få koll på kläderna man har. Under de senaste åren har till exempel en ny typ av digitala verktyg dykt upp för att hjälpa till med att bringa ordning i garderoben, så kallade ”garderobsappar”. Vi tar en närmare titt på olika lösningar som finns och pratar med Olof Hoverfält och Malin Åsén. Vi träffar också författaren Ingela Bendt, som fick ta över sin mamma Ruths stora garderob när hon gick bort. Vad skulle hon göra med alla kläder som bar på så många historier? Det var ju ett helt liv som fanns i mammans garderob. Här fanns så mycket att berätta och den ärvda garderoben blev därför så småningom till både en utställning och en bok – ”Ruths garderob: en modehistoria”. Vi får även hembesök av organisationskonsulten Anna Hjärp, som är proffs på att få ordning i folks stökiga garderober. Och så pratar vi med modeskaparen och konsthantverkaren Maja Freiman, som gör nya kläder av gamla textilier och avlagda plagg, något hon fått pris för.

Chloë Sevigny har blivit lika uppmärksammad för sin klädstil som för sitt skådespeleri och många har enats om att det bara finns ett enda ord som sammanfattar hennes stil och personlighet cool. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Just nu kan man se Chloë Sevigny i tv-serien ”Feud: Capote vs. The Swans”. En dramaserie om fejden mellan författaren Truman Capote och de bättre bemedlade kvinnor som tog honom under sina vingar – ända tills han avslöjade deras hemligheter i en artikel i tidningen Esquire, 1975. I serien spelar Chloë Sevigny en klassiskt elegant kvinna vid namn CZ Guest, blond och välfriserad och propert klädd med pärlor om halsen. En stil tvärtemot den som Chloë Sevigny själv blivit känd för. För under det tidiga 1990-talet blev hon höjd till skyarna som New Yorks nya ”it-girl” tack vare att hon inte verkade bry sig om vad hon satte på sig – eller hur hon såg ut – och ändå fick det att se häpnadsväckande rätt ut. Det var mikrominikjolar, förkläden och tigermönstrade strumpbyxor i en osalig blandning. Redan 1994 blev hon porträtterad i den prestigefulla tidskriften New Yorker av den då trendige författaren Jay McInerney som beskrev henne som “the coolest girl in the world”. Då hade hon ännu inte fyllt 20. Men sedan dess har detta epitet ”cool”suttit som klistrat på henne. För än idag – när hon snart firar 50 år, hon fyller i november – är det alltid ordet ”cool” som dyker upp i samband med hennes namn. Förra månaden prydde hon till exempel omslaget av franska Vogue och rubriken var, förstås: ”Chloë Sevigny, les sens du cool”. Att hon har lyckats upprätthålla denna position under mer än trettio år måste nog betraktas som en sorts bedrift. Inte minst i dagens tider då både trender och kändisar kommer och går snabbare än vad vi hinner scrolla på våra skärmar. Men det är inte bara det personliga sättet att klä sig på som fått henne att bli betraktad som en annorlunda stilförebild. Det har också filmerna hon valt att medverka i gjort. Det är inte de mest publikfriande filmerna direkt. I veckas stil pratar vi med Andrea Linett, som på 90-talet arbetade som moderedaktör på coola ungdomsmagasinet Sassy. 1992 upptäckte hon en då 17-årig och okänd Chloë Sevigny på gatan i New York, något som ledde till både modelljobb och praktikplats på Sassy. Vi reder också ut vad som hände med multitalangen och regissören Vincent Gallo. Fredrik Strage berättar om den något kaotiska intervjun han gjorde med Gallo 1998. Och så ringer vi upp komikern och ex-mormonen Carah Burrell för att prata mormonstil och tv-serien ”Big Love” som Chloë Sevigny medverkade i 2006-2011. Veckans gäst är Helena Lindblad, filmredaktör och kritiker på Dagens Nyheter.

Hans lika stilfulla som surrealistiska fotografier har hyllats av modefotografer och inspirerat modeskapare, men själv tyckte Man Ray att det här med mode var sådär kul. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Man Ray var förstås inte ”bara” modefotograf”, utan en konstnär som arbetade inom många andra olika genrer ­ som måleri, skulptur, kollage och film. Men, det är ändå hans fotografier – inte minst de han gjorde i sin roll som motvillig modefotograf – som gått till historien och påverkat ett oändligt antal fotografer, formgivare och modeskapare genom sin unika blandning av elegans, surrealism och humor som än idag känns uppfriskande fräck och fräsch, och kul. I veckans program pratar vi med Anna Tellgren, är intendent för fotografi på Moderna Museet i Stockholm, om vad som är utmärkande för Man Ray som fotograf, inte minst inom mode. Vi nystar också i vad det kan symbolisera att dölja sitt ansikte inom mode och konst (som Man Ray framgångsrikt gjorde med modellen Juliet Browner, när han lät fotografera henne med hennes ansikte delvis täckt av en svart genomskinlig nylonstrumpa) tillsammans med mode- och konstvetaren Patrik Steorn. Och så diskuterar vi vilket värde som kan finnas i gamla modetidningar med formgivaren Björn Kusoffsky och Conor Masterson från Elegantly Papered, som samlar och säljer gamla, värdefulla modemagasin. Veckans gäst är Mårten Blomkvist, filmkritiker på Dagens Nyheter.

Kändisbokklubbar, BookTok och inredningsfenomenet Bookshelf Wealth. Mycket handlar om böcker just nu. Men långt mindre uppmärksammat är den grund på vilka böckerna bokstavligen står bokhyllan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Genom åren har det skrivits spaltkilometer om olika stilar på soffor och fåtöljer och design av mattor och lampor och kök och badrum, men bokhyllan? Inte lika mycket. Veckans Stil ägnar därför avsnittet åt denna möbel i våra hem, där böckerna historiskt trängts. På senare år har det dock, hos många, kommit att bli mer pryttlar och mindre litteratur på hyllorna. Vi undersöker varför det verkar svårt att hitta en rejäl bokhylla i handeln idag och pratar med skribenten Saga Cavallin om fenomenet Bookshelf Wealth, det vill säga det egentligen rätt gamla företeelsen att visa status genom böckerna i sin hylla. Vi blickar även bakåt på bokhyllans historia i svenska hem tillsammans med Gustav Bergström (också känd som Rävjägarn), kunnig kring frågor som rör byggnadsvård och arkitektur. Och så beger vi oss in i filmens värld för att ta reda på hur det går till när fiktiva bokhyllor fylls. Scenografen och produktionsdesignern Marika Åkerblom menar att en rollfigurs böcker är en viktig detalj som ska väljas med omsorg, eftersom de kan berätta så mycket. Veckans gäst är Fanny Svärd, Nöjeskrönikör i Expressen samt poddare.

Det är sött, det är gulligt och det är över allt. Varför svämmar världens digitala flöden över av gulligheter i form av mjuka djur, söta serietidningsfigurer, färgen rosa och förstås kattungar? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. 2014 fick mannen som anses vara den som skapade The World Wide Web, Tim Berners-Lee, svara på frågor om internets utveckling. På frågan om denna världsomspännande teknik användes till något han inte alls hade förväntat sig, hade han ett kort och kärnfullt svar: kattungar. Och antalet bilder av kattungar, eller katter rent generellt, som postas och delas och tittas på, har inte minskat sedan dess. I stället håller världens digitala flöden på att svämma över av gulligheter i form av små djur med mjuka pälsar och stora ögon, söta seriefigurer, ännu sötare bakverk och rosaklädda Barbies. Frågan är förstås, varför vi blivit så besatta av det barnsligt gulliga och söta. Redan för drygt åttio år sedan lanserade den österrikiske zoologen Konrad Lorenz idén att vissa sorters små djur med stora runda ansikten med klotrunda ögon och små munnar triggar igång känslor av ”åhhhhh, så sött” och får oss att vilja ta hand om och beskydda dem, på liknande vis som små hjälplösa barn kan göra. Men det förklarar inte varför vuxna människor idag leker med filter som får dem att se ut som leksakskaniner, använder söta emojis i stället för bokstäver eller springer benen av sig för att se en film om en Barbiedocka. Eller varför 2023 var året då ordet ”girl” kom att bli ett vanligt förekommande prefix, som i ”girl dinner” och ”girl math”. Eller varför utställningen ”Bubble Planet”, som uppmanar besökare att ”släppa loss sitt inre barn” genom att kasta loss i bubblor av olika slag har blivit en sådan framgång i både USA och Europa. Handlar intresset om det gulliga om en allmän infantilisering, tröst i dystra tider eller om nostalgi? I veckans avsnitt pratar vi med Hello Kitty-fanet Jessica Lindberg, ringer upp Claire Catterall som är curator för den nyöppnade utställningen Cute på Somerset House i London, samt diskuterar socker och söta kakor med cookie-experten Kaja Hengstenberg och tidningen Hembakats redaktör Johanna Boström. Veckans gäst är Lisa Ehlin, doktor i digital kultur.

Antikvitetshandlaren Christopher Gibbs arbetade lika hårt som han partajade och kände allt och alla inte minst Rolling Stones vars hem han inredde. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Christopher Gibbs var en ung och elegant klädd man med bakgrund i den brittiska överklassen. Men yrket antikhandlare var emellertid inte något självklart val för en knappt 20-årig kille, inte ens från ”the upper crust”. Och det var verkligen inget som självklart förknippades med den då framväxande nya och unga kulturen bestående av en mix av musik, mode och droger. Men innefolket i Swinging London, som medlemmarna i Rolling Stones, behövde möbler och mattor till sina hem och Christopher Gibbs blev en nyckelfigur som inte bara bistod med goda råd och inredningsdetaljer. Kombinationen av hans goda kontakter i societeten med ett stort intresse för tidens mode och musiker bidrog till att han på sina middagar skapade ett unikt korskulturellt kontaktnät av människor som var nyfikna på varandra. Christopher Gibbs hade ett helt eget öga för hur ett hem kunde inredas. Det handlade inte främst om pengar. Det handlade snarare om vad som den japanska inredargurun Marie Kondo långt senare skulle komma att förespråka – vad ger dig glädje? Själv citerade han ofta den brittiske konstnären och formgivaren William Morris som sade: ”Ta inte in något i ditt hem som inte är användbart, eller som du inte anser är vackert” Och i Christopher Gibbs fall var det antikviteter, mattor, textiler och lampor från Marocko – och gamla föremål i allmänhet. ”Jag har aldrig sett en snyggt designad tv”, som han sade. I veckans program pratar vi med Magnus Bexhed, expert i Antikrundan på SVT och VD på Uppsala auktionskammare, om antikbranschens många solskenshistorier. Det vill säga när en ägare till ett dyrbart föremål själv inte har förstått vilken dyrgrip de sitter på. Vi åker också hem till designjournalisten Katarina Matsson för att prata om känslostyrd inredning och varför hon så ofta möblerar om i sitt hem när hon känner sig stressad. Och så får vi höra historien om vad det egentligen var som hände när priset på gamla svenska kaffekoppar för några år sedan sköt i höjden – i Kina. Veckans gäst är Nicholas Wennö, filmredaktör på Dagens Nyheter.

Modeskapare som Vivienne Westwood och Valentino har fått rosor uppkallade efter sig. Det har, förstås, även Christian Dior fått. Och nu har rosorna blommat upp inom modet igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rosen är en av de mest sexualiserade växterna genom tiderna. Den har symboliserat allt från oskuld till het passion och inte sällan liknats vid den kvinnliga kroppen, eller snarare dess underliv. Men inte bara, förstås. Den har trots allt hängt med i flera tusen år och varje tid har haft sina tolkningar, och användningsområden för rosen. Men i mångt och mycket är den förstås förknippad med kärlek, och lite smärta. Enligt en myt kom den röda rosen till då den grekiska gudinnan Afrodite rev sig på taggen från en vit ros, som färgades röd av hennes blod. Många är de modeskapare som låt sig inspireras av rosor. Den brittiske designern Alexander McQueen är en av dem. Inte minst valde han ut en ros som en hyllning till sin musa, Isabella Blow, efter hennes självmord. Det är en korallrosa ros, vald med omsorg för att symbolisera henens färgstarka personlighet, kärlek till mode och överdådiga klädstil. Rosen heter numera ”Alexander's Issie”. Och rosorna fortsätter att blomma upp bland modeskapare, och alltid på lite nya sätt. Den unge brittiske designern Richard Quinn har till exempel gjort sig känd för digitala rosentryck – och för att han förra året lät parfymera en visning genom tusentals riktiga rosor. Och till våren och sommaren har flera modehus och smyckedesigner gjort moderna tolkningar av rosor där taggarna ofta finns kvar som en bokstavlig udd, så att det inte blir för romantiskt och sött. Det gjorde till exempel modehuset Balmain vars vårkollektion var fylld med vackra, men taggiga rosor. Dess chefsdesigner Olivier Rousteing, sade sig ha inspirerats av en av modehusets rivigaste gamla kunder, Gertrude Stein och hennes dikt “Sacred Emily” från 1913, i vilken den berömda raden ”Rose is a rose is a rose is a rose” förekommer. I veckans program träffar vi floristerna Johanna Larsson och Christoffer Broman, som berättar om rosens status och popularitet bland kunder idag. Vi pratar också med litteraturvetaren Agneta Rahikainen och formgivaren och konstnären Martin Bergström som är aktuella med boken Flora Poetica. I den möter Edith Södergrans dikter Martin Bergströms bilder av torkade blommor. Vi reder ut poetens relation till just rosen. Vi får också följa med till plymmakaren Tim Mårtensons ateljé där han inte bara skapar fjäderkreationer utan även sidenblommor, precis som de tillverkades under 1800-talets glansdagar, då hattar prydda av blommor och fjädrar var superpopulärt.

Svenskfödda Ann-Margret blev en superstjärna under 1960-talet i USA genom sin karismatiska blandning av mjuk oskuldsfullhet och självsäker sexighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ann-Margrets oskuldsfulla men sexiga stil låg helt rätt i en tid då den så kallade ”ungdomskulturen”började få fäste och filmer började göras specifikt för denna nyamålgrupp som gillade pop och rock – tonåringar. Och den då drygt 20 år gamla Ann-Margret visade sig vara ett fynd för genren, en perfekt blandning av amerikanskt showbizproffs och söt svensk tjej, uppvuxen på mjölk och bullar. För Ann-Margret är som sagt från Sverige. Närmare bestämt från Valsjöbyn i Jämtland. Hon fick sitt stora genombrott med filmen Bye Bye Birdie från 1963. Den är en sorts satir över den hysteri som ägde rum i slutet av 50-talet USA då Elvis var tvungen att göra lumpen. Och mot Elvis spelade hon året därpå, i filmen Viva Las Vegas. De två hade även en omsusad relation. Idag är Ann-Margret 82 år och har sedan länge lagt av med att uppträda i sina extravaganta Las Vegasshower, som hon gjorde under många år. En som var där är Expressen-journalisten Anders Björkman. Honom har vi träffat för att prata om just överdådiga Vegas-shower. Vi tar också en närmare titt på den stil som Ann-Margret rockade för redan för 60 år sedan, nämligen att bära proper jumper upptill och endast trosor nertill. Nu är stilen superhet igen. Men varför? Och så berättar vi om Kary H. Lasch, som en gång i tiden var en av Sveriges mest kända och anlitade fotografer. För många är han idag mest ihågkommen som ”flickfotograf”, men han var mycket mer än så. Vi har träffat fotograferna Christer Löfgren och Michel Hjorth som idag förvaltar Kary H. Laschs arkiv. Gäst i studion är Johan Andreasson, tecknare, filmfantast och medlem i podden Everdahl & Karlssons Film TV.

Giorgio Armani är en av dagens största modeskapare, för att inte säga den allra största och kanske den allra sista. Han har dessutom alltid varit konsekvent i sin nedtonade och eleganta stil. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Giorgio Armani är en av modevärldens mest framgångsrika designer någonsin. Han är också en av de mest energiska. I juli fyller han 90 år och har först nu personligen börjat slå av på takten, lite grann. Men hans modemärke – eller märken, för det finns fler – har lagt in en extra växel och går just nu som tåget. Men så ligger den stil som Armani alltid konsekvent förespråkat under snart femtio år – en nedtonad elegans i neutrala färger utan logotyper – helt rätt i en tid där det gafflas om ”stealth wealth” och ”quiet luxury” där kläder ska viska och inte skrika. Och ingen har gjort mer än Giorgio Armani för att hålla kostymen relevant inom modet, hur ofta den än har räknats ut. Redan i slutet av 1970-talet introducerade han en helt ny typ av kostym genom att göra den: ”lika mjuk som en cardigan och lika lätt som en skjorta”, som han själv har beskrivit den som. Giorgio Armani var också först med att klä Hollywoodstjärnor på röda mattan. Idag är fenomenet att modehus sponsrar kändisars kläder till röda mattan mera regel än undantag. Vi träffar journalisterna Hans Shimoda och Agneta Elmegård för att ta reda på hur utvecklingen sett ut i Sverige, samt hur det går till när röda mattan-kläder betygssätt. Skönhetsjournalisten Hedvig von Mentzer berättar om hur det gick till när Armanidoften Acqua di gio erövrade världen. Och så pratar vi Armanikostymer och skrädderikonst med modechefen Daniel Lindström och skräddaren Frederik Andersen. Gäst i studion är Cia Jansson, mediechef på Aller media och modejournalist.

Man kan aldrig vara överklädd eller överutbildad sade Oscar Wilde som lade ner lika mycket möda på sina kläder som på sin kulturella bildning och blev en av tidernas första och största stilbildare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Oscar Wildes stil har aldrig upphört att fascinera och inspirera. Men så var förstås denne irländske författare och dramatiker en hejare på personlig marknadsföring, väl medveten om hur iögonfallande kläder kan väcka uppmärksamhet och skapa en persona. Och det gjorde han så väl att han, ända sedan sin död år 1900, har fått mången ung man att bära sammetskavajer och mjuka skjortor med rosett i halsen i försök att framstå som känsliga konstnärssjälar med intressanta sexliv. Och nu är det dag igen, att döma av flera modemärken vars herrkollektioner för vintern 2024 är fyllda av siden, sammet och löst knutna scarves i halsen. Oscar Wilde var, förstås, känd för långt mer än bara sitt sätt att klä sig på. Hans romaner, som Dorian Grays porträtt och teaterpjäser som Lady Windermere's fan och The Importance of Being Earnest är klassiker som fortfarande läses och spelas. Och många av hans aforismer är lika sanna och salta idag som när han skrev dem under det sena 1800-talet. I programmet reder vi ut vad konstriktningen esteticismen handlar om tillsammans med filosofiprofessorn Sven-Olov Wallenstein. Vi berättar också om skådespelaren Rupert Everetts besatthet av Oscar Wilde och att göra en film om hans liv (något han själv berättar om i sin bok To the End of the World: Travels with Oscar Wilde). Och så tar vi en kyrkogårdstur och pratar om så kallad gravturism tillsammans med författarna Bo Hedin och Arne Norlin, aktuella med boken Bland berömda svenskar: 62 promenader på Stockholms begravningsplatser. Gäst i studion är Stefan Ingvarsson,  kulturskribent och utrikespolitisk analytiker.

Klaus Nomi var en av 1980-talets mest spektakulära popartister. Klädd i smokingjacka av plast och vitsminkat ansikte sjöng han opera i de högre registren som ingen annan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Många försökte beskriva Klaus Nomis stil och landade i saker som ”en androgyn blandning av intergalaktisk vandrare och ledsen punkclown”. Klaus Nomi föredrog att liknas vid en man från en annan planet och hävdade ofta att han var från Venus. Med en medvetet stel koreografi rörde han sig som en robot i takt med musiken, tittade som förvånad på världen med stora ögon och – sjöng som ingen annan gjorde. För Klaus Nomi hade inte bara en egen stil när det gällde sina scenkläder och sitt smink. Musikaliskt skapade han en unik blandning av opera, disco, New Wave och melodier som klistrade sig fast i huvudet. Men hans karriär blev kort. Alltför kort. Klaus Nomi blev en av de första kända personer som dog av AIDS, redan 1983. Han blev bara 39 år. I programmet pratar vi med operasångaren Richard Hamrin och regissören Sunil Munshi, som just nu är aktuella med en föreställning om Klaus Nomi på Kungliga Operan i Stockholm. Vi pratar också med den sångpedagog som Klaus Nomi gick till i mitten av 1970-talet i New York, Ira Siff, som själv drivit dragoperakompaniet La Gran Scena. Och så träffar vi Fredrik Robertsson som gjort sig känd för sina extravaganta och könsöverskridande haute couture-plagg. Nu ställs de ut på Liljevalchs i Stockholm. Gäst i studion är Petter Wallenberg, regissör, artist och författare. Programmet är en repris från 13 oktober 2023.

Trappor är mer än bara något att gå upp och ner för. De är också perfekta platser för att se och synas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans Stil ska vi titta närmare på den roll som vackert utformade trappor kan spela i allt från storstilade entréer och dramatiska filmscener, till operabesök och modevisningar. Modejournalisten och författaren Susanna Strömquist berättar historien om Coco Chanels berömda trappa på Rue Cambon 31 i Paris. Vi besöker Kungliga Operan i Stockholm för titta på den pampiga trappa som finns där. Vi åker också hem till formgivaren Alexander Lervik för att titta på den trappa han har formgivit till sitt eget hus. Den har fått stor uppmärksamhet i design- och heminredningsvärlden. Och så tar vi en titt på filmen Sunset Boulevard från 1950 som avslutas med en lika ikonisk som dramatisk trappscen. Veckans programledare är Erik Sjölin.

God fortsättning! Vi ska avsluta 2023 med att göra en djupdykning i Stils stora arkiv och bjuda på några av de reportage vi gjort under året som gått. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi pratar med konstnären Marie-Louise Ekman om hennes sätt att sminka sig, tar en närmare titt på den glamorösa 80-talssåpan Dynastin med skådespelerskan Joan Collins i en av huvudrollerna, pratar med modeskaparna Pär Engsheden och Ellen Hodakova Larsson om deras relation till sina symaskiner och berättar om ”spöksångerskan” Marni Nixon som räddade Hollywoods musikalfilmer från att bli kraxande katastrofer. Gott nytt år önskar Stilredaktionen!

Dolly Partons garderob är lika färgsprakande och glittrande som en julgran och har genom åren fått många att tappa hakan av både förtjusning och fasa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Ända sedan 60-talet har jag älskat att klä mig i 'tomtedrag'. Jag klär mig alltid som en tomte till jul. Bär jag inte tomtedräkt så sätter jag på mig röda och gröna kläder eller tröjor med inbyggda ljusslingor som man kan tända genom att trycka på en knapp. För somliga har jag till och med blivit synonym med julen, vilket gör mig väldigt glad”. Det säger Dolly Parton vars garderob, rent generellt, är lika färgsprakande och glittrande som en julgran. Men så har denna amerikanska superstjärna en, milt uttryckt, iögonenfallande stil som beskrivits som ”lika diskret som en kartong med glitterlim”, ”glamoröst kitschig” eller som ”smaklös” och ”för mycket”. Någon anhängare av diskret modeminimalism kan man inte beskylla Dolly Parton för att vara. I Dolly Partons kläduniversum råder snarare regeln ”mer är mer” och bara rent praktiska saker – som att kläderna måste fungera att sjunga och spela gitarr i – sätter stopp för ännu mer strass, blänkande stenar och åtsnörpande skärp om midjan. “När det gäller scenkläder tar jag ut svängarna allt vad jag kan”, som hon själv säger i den nyutkomna boken Behind the Seams: My Life in Rhinestones, som handlar om alla de kläder hon burit under sin karriär. I veckans program pratar vi med journalisten Holly George-Warren, som i samarbete med Dolly Parton skrivit texterna till Behind the Seams: My Life in Rhinestones. Vi försöker också reda ut varför Dolly Parton i sina scenkostymer återkommande bär kedjor eller pärlband i höjd med skrevet. Och så pratar vi med modeskaparen och konsthantverkaren Maja Freiman, som likt Dolly Partons mamma (som skapade den färgglada kappa som nämns i låten Coat of Many Colors) gör nya kläder av gamla textilier och avlagda plagg, något hon fått pris för. Gäst i studion är Sanna Nyström, kostymdesigner och skräddare. God jul till alla våra lyssnare önskar Stilredaktionen: Susanne, Erik, Samanda och Viola.

Elvis, Nefertiti, Elizabeth Taylor, Amy Winehouse och Robert Smith. Alla har de sotat sina ögon svarta med hjälp av kohl, kajal och eyeliner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ögat är en kroppsdel som vi alltid – eller i alla fall under de senaste 6000 åren, minst – har försökt försköna, förhöja och förstora på olika vis med hjälp av smink. Och ungefär lika länge har förmanande röster om det onödiga, och odygdiga, med att sminka ögonen höjts. Inte sällan som man samtidigt dissade dem som gillade att klä sig i snygga kläder och smycken. Under antiken, genom renässansen och ända in i vår tid så har det alltid funnits falanger som menat att skönhet inte kan sminkas fram med hjälp av kohl och kajal runt ögonen. Men idag får man nog säga att denna typ av kritiker är i minoritet. För försäljningen av ögonsmink bara ökar och ökar, och allra mest ökar försäljningen av eyeliner och ögonpennor. Det visar en sprillans färsk undersökning av det internationella researchföretaget ”360 Research Reports”. I veckans program träffar vi konstnären Marie-Louise Ekman som är känd för att sminka sina ögon på nyskapande sätt. Vi pratar också med författaren Zahra Hankir, aktuell med boken Eyeliner: A Cultural History, om varför eyelinern är så mycket mer än bara smink. Vi reder också ut vad sminktrenden som går under namnet “unapproachable makeup” egentligen handlar om. Och så tar vi reda på vad som händer om man under ett slutar att spegla sig.

I veckans Stil ska vi berätta historier om kläder som människor tvingats eller uppmanats att bära på grund av allt från politiska påbud, oombedda klädgåvor eller lite för dominanta föräldrar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I programmet pratar vi med Sveriges Radios Kinakommentator Hanna Sahlberg om det utkast till lagförslag som kom i höstas och som vill göra det straffbart för kineser att ha på sig kläder som ”sårar nationens känslor”. Vad betyder det egentligen och är det ens möjligt? I stickvärlden har det i generationer talats om en förbannelse som går under namnet “the sweater curse” – tröjförbannelsen. Enligt den kommer relationen inom kort att ta slut om man, som en romantisk överraskning, stickar en tröja och ger till den man är kär i. Handlar det om pressen mottagaren eventuellt kan känna inför en sådan här oombedd kärleksgåva som man förväntas bära utan att knorra? Det pratar vi om med stickaren och författaren Judith Durant, som berättar allt om den mytomspunna tröjförbannelsen. Vi blickar också bakåt i historien mot det socialistiska Östtyskland, DDR. Där var det statliga institut som styrde över vilka kläder som tillverkades och hur de såg ut. Mode var i högsta grad en politisk fråga och landets politiska ideologi genomsyrade allt, ända in till underkläderna som medborgarna hade på sig. Men det fanns, samtidigt, en helt annan och hemlig modevärld i Östtyskland. En underjordisk, rebellisk värld där unga modeskapare designade avantgardistiska plagg och anordnade vilda modevisningar helt efter eget tycke och smak – långt bort från socialistpartiets kontroll. Vi har pratat med två person som var med då, Marco Wilms och Sabine von Oettingen. Och så diskuterar vi ärvda kläder med journalisten Sofia Pappa och modeskribenten Saga Loxdal. Historiskt sett har ärvda kläder varit en självklarhet, men synen på att ta över tidigare generationers plagg har förändrats. På internetforumet Familjeliv finns till exempel en tråd, med tillhörande omröstning, som heter ”Hade du fula, ärvda eller slitna kläder när du var barn?” Kan ärvda plagg verkligen vara ett traumatiserande tvång? Veckans programledare är Erik Sjölin.

Barbra Streisand har under sina långa karriär blivit hyllad för sin sång och sitt skådespeleri, men hon har också hånats för sin look. Sådant biter inte på henne. Hon har istället odlat sin egen stil. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Barbra Streisand har synts i påkostade och exklusiva outfits genom sin karriär. Men om Barbra själv får bestämma – och det får hon ofta – så föredrar hon vintagekläder. Hon har samlat länge, och prisar kvaliteten plaggen från förr ofta har. Berömmelsen kom snabbt för Barbra, trots att hon fick höra att hon var fel på många sätt. I en tid där kvinnor skulle vara behagliga betraktades hon som bångstyrig och envis och ansågs dessutom ha ett alldeles för udda utseende, i synnerhet för att passa som skådis. Hon hade inte bara en stor snok, utan var dessutom lätt skelögd. Fast sjunga, det kunde hon, det kunde ingen förneka. I veckans program träffar vi sångerskan och musikalartisten Malena Tuvung, som i sin föreställning Evergreen – en hyllning till Barbra Streisand tolkar världsstjärnans ikoniska låtar och väver ihop dem med berättelser från både sitt eget och Streisands liv. Vi pratar också med intimitetskoordinatorn Malin B Eriksson om inspelningen av en sexscenen mellan Barbra Streisand och Robert Redford i filmen The Way We Were, som Streisand enligt uppgifter ska ha propsat på att ta om femtio gånger. Och så tar vi en närmare titt på den så kallade Barbra Streisand-effekten, det vill säga att något som försöker döljas ofta får ännu mer uppmärksamhet. Gäst i studion är Jan Göransson, presschef på filminstitutet.