Få svenska konstnärer har haft en sådan raketstart på karriären som Juan-Pedro Fabra Guemberena hade i början av 2000-talet. Hans examensprojekt från konsthögskolan, fotoserien True Colors, hamnade i Venedigbiennalen och bilderna har blivit närmast ikoniska. Men efter ett par explosiva år följde två decennier i ett tystare och lugnare tempo. I Konstnärskapet berättar Juan-Pedro om hur kvinnofällan också kan gälla män som vill vara med sina barn, om vilka Ikea-kartonger som blir finast konstverk och om processen att bli abstrakt målare mitt i livet. Avsnittet är producerat av Sofia Curman tillsammans med Tomas Rajnai och Jens Nielsen.

På 1960-talet var den drygt 20-åriga Ulla Wiggen en av de klarast lysande unga svenska konststjärnorna med sina elektronikmålningar. Men efter ett decennium av framgångar försvann hon från konstscenen, och höll sig borta i nästan 40 år. När lusten och möjligheten att måla kom tillbaka var hon över 70 men lyckades göra stor comeback. I år medverkar hon i Venedigbiennalen – världens mest anrika konstutställning. Konstnärskapet följer Ulla Wiggen i trängseln under öppningsdagarna. Det är ett samtal om livets skiften och brytpunkter, om elektroniska komponenter och ögats iris, om vad som väcker lusten att måla – och vad som släcker den. Avsnittet är producerat av Sofia Curman tillsammans med Tomas Rajnai och Jens Nielsen. Foto: Margareta Bloom Sandebäck.

När Sirous Namazi var nio år bröt sig en mobb in i hans barndomshem i Iran och totalförstörde allt i lägenheten. Nästan 40 år senare väcktes idén att med familjens hjälp återskapa hemmet. Hur såg sakerna de hade en gång ut? Sirous egna minnen var grumliga, men de äldre syskonen och föräldrarna var ofta tvärsäkra – och nästan aldrig eniga. Var handfatet grönt eller lila? Hur stor var spegeln? I serien 12.30 har han utifrån familjens teckningar och beskrivningar återskapat objekten i barndomshemmet från grunden. Nu visas delar av det omtalade verket igen på Thielska galleriet i en utställning som problematiserar begreppet hem. Konstnärskapet träffar Sirous Namazi inför öppningen av utställningen i ett samtal om minnets mekanismer, rädslan för sentimentalitet, att göra konst av sin historia och hur en bilden av en balkong med en parabol kan vara ett självporträtt. Avsnittet är producerat av Sofia Curman tillsammans med Tomas Rajnai och Jens Nielsen.

Julia Peirone har fotograferat tonårstjejer i två decennier. Unga kvinnor som fallit och misslyckats, som ser fulla eller höga ut, som är sexiga och vackra, men har tappat kontrollen. Även i hennes nya serie Old Lolitas, där modellerna visserligen är åldrande kvinnor, är ungdomen och flickigheten central. Förmodligen, säger hon, kommer tonårsflickan följa henne genom hela karriären. Är man intresserad av saker som makt, begär och vad som styr vår blick finns knappast ett bättre motiv. Konstnärskapet följer Julia under arbetet inför hennes stora utställning på Liljevalchs konsthall i sommar. Vi pratar bland annat om varför fotografi är som knark, känslorna över att åldras, instagram-smartness och humor som ursprung till tankeväckande konstverk. Avsnittet är producerat av Sofia Curman tillsammans med Tomas Rajnai och Jens Nielsen. Foto: Anna Drvnik

Konsten har blivit ett sätt för Ferdinand Evaldsson att hantera de minnesförluster som han har lidit av i flera år. När han hugger fram sina reliefer i trä söker han också efter försvunna minnen inom sig själv. Men hans verk är också en del av ett kollektivt minne – både motiven och arbetsprocessen vilar på en tusenårig hantverkstradition. När Ferdinand Evaldsson var sexton år och skoltrött övertalade hans pappa honom att gå en kurs i ikonmåleri. Det var startskottet på en lång lärlingsbana tills han var färdig ikonmålare. Konstnärskapet möter honom i ett samtal om symboler, spott, minnesblixtar och det ständiga dilemmat att följa eller bryta mot ett regelverk från 700-talet. Avsnittet är producerat av Sofia Curman tillsammans med Tomas Rajnai och Jens Nielsen. Foto: Christofer Dracke

Mourad Kouris konstnärskap föddes ur hans intensiva informationssökande om konflikten i Syrien och släktingar på flykt. Genom konsten kunde han ställa frågor han inte visste att han bar på. Frågor som handlar om gränser, trösklar och väntan. Konstnärskapet följer med honom till Uppsala nya stadshus där han skapar en skulptur som han hoppas ser ut som något Trafikverket glömt kvar. Avsnittet är producerat av Sofia Curman tillsammans med Tomas Rajnai och Jens Nielsen. Foto: Thron Ullberg

Sara-Vide Ericson lever sitt måleri, bokstavligen. Varje scen som hon skildrar har hon först utsatt sig själv för innan de hamnar på duken. Konstnärskapet besöker hennes ateljé och hem i en gammal skolbyggnad i södra Hälsingland. Här är hon omgiven av det landskap som är så tätt förknippat med hennes måleri. Hon kallar det för själens landskap, så hemtamt att det tillåter henne att använda det som spelplats för alla slags bilder och känslor, även de mörkaste. I avsnittet följer vi hennes arbete inför en stor separatutställning i Skellefteå i höst och pratar bland annat om den politiska och poetiska betydelsen av myrmarker och diken, om att bära andras kläder som substitut för intimitet, om Sara Lidman och Västerbotten och om hur början på en målning är som att gå in i ett mörkt rum.

Theresa Traore Dahlbergs nya filmverk Microcement är en poetisk vardagsskildring av arbetsplatsen Cementa i Degerhamn på Öland, där stora delar av produktionen nyligen lades ner. Av 75 anställda fick bara sju behålla jobbet. När industrin drog sig tillbaka återtog naturen sin plats – bland annat har den sällsynta och obarmhärtiga jaktfågeln pilgrimsfalken börjat häcka i kalkbrottet i närheten. Samtidigt med neddragningen i Degerhamn öppnades en ny cementfabrik i Burkina Faso, dit pilgrimsfalken också flyttar när det är vinter i Sverige. Konstnärskapet följer Theresa när hon installerar en stor separatutställning på Kalmar konstmuseum, där hon genom märkliga sammanträffanden organiskt väver samman berättelser om en global industri i förändring och sin egen familjs historia. På andra sidan Ölandsbron ligger Theresas barndomshem, och bara ett par hundra meter från museet bort hade hennes pappa, Richard Traore, sitt lilla kontor från vilket han rattade produktionsbolaget och kassettfabriken som blivit så kulturellt och politiskt viktiga i familjens andra hemland Burkina Faso.

I sitt nya filmprojekt genomsöker Salad Hilowle den svenska konsthistorien på skildringar av svarta kroppar. Filmens titel, Vanus Labor [Fåfängans möda], har han hämtat från en målning av ett svart, nyfött gossebarn, målad av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl i mitten av 1600-talet. I filmen finns också rekvisita från Apoteket Morianen, statyer av svarta fiskare från Ulriksdals slottspark och gestaltningar av Pierre Louis Alexandre som stod modell på anrika Konstakademien i Stockholm, samma plats där Salad Hilowle 150 år senare har en eftertraktad ateljéplats. Salad Hilowle har gjort flera prisbelönta kortfilmer, exempelvis Brev till Sverige, som har setts av osannolika två miljoner personer. I sin uppmärksammade examensfilm Passion of Remembrance gjorde han en djupdykning i 90-talets svenska tv- och mediehistoria ur ett afrosvenskt perspektiv. Klipp från tv-serien Tre Kronor, Alice Bah på Disneydags och intervjuer med Dr Alban blandas med personliga och smärtsamma minnen av att möta rasism som barn.

Redan första gången Fia-Stina Sandlund hörde titeln på kultregissören Mai Zetterlings refuserade och orealiserade manus The Woman who Cleaned the World, visste hon att hon en dag måste se till att filmen blir gjord. I centrum av berättelsen står städerskan och ensamstående fembarnsmamman Maja Ekelöf – hon som skrev bestsellern Rapport från en skurhink 1970. KONSTNÄRSKAPET följer Fia-Stina en bit på den långa vägen till färdig film, och någonstans börjar gränserna mellan projektets kvinnor bli otydliga – Maja, Mai och Fia-Stina har fler likheter än vad som först anas. Det handlar om politik, Sverigekritik, kvinnligt slit och att bli tystad i sitt konstnärskap. Fia-Stina Sandlund var en av 00-talets stora performancestjärnor – en slags feministisk konstaktivist. Numera är film hennes passion och uttryck. Hennes förra långfilm "She's Wild Again Tonight", baserad på August Strindbergs Fröken Julie, kom 2015.

När Nadine Byrne påbörjade processen med sin stora filminstallation Sorgearbete, trodde hon att det nog var det sista där hon rörde sig kring sin mammas bortgång. Men arbetet med filmen, och gemenskapen med kvinnorna som medverkar i har i stället gjort att hon accepterat att hon är djupare bunden till sin tematik än hon förstått. Att sorgen och kreativiteten för henne är oskiljaktiga. Nadine Byrne har uppmärksammats stort för sin filminstallation Sorgearbete, som också är titelverket på höstens stora utställning på Bonniers Konsthall i Stockholm. KONSTNÄRSKAPET följer henne under de sista utställningsveckorna och sitter på första parkett på hennes utsålda performance.

Cecilia Edefalk är en av Sveriges mest kända och internationellt framgångsrika konstnärer. Det senaste decenniet har Cecilia Edefalk låtit sina mediala förmågor få allt större plats i konsten. Hon använder dem för att kommunicera med träd och växter, men också för att tala med konstnärer som inte längre lever. KONSTNÄRSKAPET följer henne under några intensiva veckor när hon efter svår sjukdom kan arbeta igen, och när hon måste bestämma vad hon ska göra med stenarna som hon använt i ett verk som ställs ut på Norrköpings konstmuseum. Ska hon lyssna på stenarnas vilja att komma tillbaka till havet, eller ska de förbli i glasmontern som hon stängt in dem i, som stenmartyrer? Hela året visas en stor retrospektiv utställning med Cecilia Edefalks konst på Norrköpings konstmuseum.

Anton Alvarez färgstarka keramikskulpturer tar bara några sekunder att skapa med hans egentillverkade maskin The Extruder. Med några knapptryckningar pressas lera ut till fantastiska, fantasieggande former som visas på utställningar över hela världen. The Extruder har blivit Antons ständiga följeslagare, men i hans huvud växer planer på nya maskiner som kan skapa konst helt utan mänsklig närvaro. KONSTNÄRSKAPET följer Anton under några heta sommarveckor då en ketchupinspirerad installation ska monteras och då han bestämt sig för att ”mästerverk” är ett bra ord på hans nya skulptur.

Under två års tid har Aida Chehrehgosha och hennes kamera sakta närmat sig platsen som hon identifierat som kärnan i hennes inre liv: en balkong på fjärde våningen i ett hyreshus i lilla bruksorten Hallstahammar. Konstnärskapet följer henne dagen då hon återbesöker sitt livs svåraste minne. Aida Chehrehgosha har gjort en karriär på mörker. Hon har blivit uppmärksammad för sina stora iscensatta fotografier med motiv som kretsar kring självupplevda barndomstrauman och våldsamma tvångstankar. Men efter 20 års grävande i sitt inre har hon fått nog och vill göra slut med kameran.

För tre år sedan fick Knutte Wester i uppdrag att skapa ett minnesmärke över romernas historia i Göteborg – en grupp, en historia och en stad som han saknar förankring i. Han tackade efter mycket tvekan ja och påbörjade den svåraste resa som hans konst någonsin tagit med honom på. För KONSTNÄREN:s chefredaktör Sofia Curman berättar han om att lyssna som konstnärlig metod, att lyssna för mycket, att bränna ut sig, att säga upp sig och att till slut hitta en lösning i det mest oväntade. I maj 2020 invigs verket Romanoparken, sång om en plats. Knutte Wester har blivit en av våra mest älskade skulptörer. Han skapar ofta tillsammans med människor i mycket utsatta situationer – som barn på barnhem i Riga eller nyanlända på flyktingförläggningar i norra Sverige. Deras berättelser ger han form, ofta i barngestalter gjutna i brons.

Formgivaren Fredrik Paulsen är som en blandning mellan konceptdesigner, finsnickare och skrotnisse. Han har på kort tid gått från att sälja stolar han byggt av överblivna mdf-skivor till kompisar, till att ha så många prestigefyllda utställnings- och inredningsuppdrag att han knappt hänger med själv. Hans färgstarka och lite kantiga möbler, tillverkade i billiga material, präglas av en sorts anti-design där begrepp som inkludera, tillgängliggöra och återanvända är nyckelord. Konstnärskapet följer honom i den sista planeringen inför hans mest omfattande uppdrag hittills – att formge designbaren på Stockholm Furniture and Light Fair. Det kommer att bli en sprakande färgfest och nu återstår bara en sak att klura ut – hur han ska göra palmerna som ska flankera den rosa Ibizabaren.

Niki Lindroth von Bahr har blivit känd i både konst- och filmsammanhang för sina egensinniga, animerade kortfilmer med djurdockor i huvudrollerna. Hon kallar filmerna för moderna fabler och de innehåller lika mycket mörker som humor. Under hösten visades filmerna och deras extremt detaljerade scenografier i Nikis första stora separatutställning på Färgfabriken i Stockholm. Utställningen blev en otippat stor publiksuccé och kulmen på några slitsamma men framgångsrika år. De senaste filmerna Min börda och Något att minnas har nämligen öppnat dörrar till projekt av en helt annan storlek och Niki är väldigt nära att få skapa det som är många animatörers dröm – en riktig tv-serie, med en rejäl budget – i Hollywood. Konstnärskapet följer henne under de sista utställningsveckorna när det börjar bli dags att fatta de stora besluten.

I första avsnittet av Konstnärskapet följer Sofia Curman skulptören Éva Mag på hennes resa mot performancebiennalen Performa i New York. Éva Mag har uppmärksammats stort för sina kroppar skapade av textil och lera. Hon syr fodral, eller hudar, av tyg och stoppar dem med blöt lera. Hon kallar det ”att göra kropp”. I november i år visades hennes hittills mest omfattande verk, Dead Matter Moves, på Performa i New York. Tio dansare som tillsammans med henne i en undersökande och improviserad koreografi skapade tio lerkroppar under sex dagar. Hela processen skedde inför publik i The Gym i Judson Memorial Church vid Washington Square Park, en klassisk plats för progressiv dans. I Konstnärskapet talar Éva Mag bland annat om självtvivel, kroppsbetraktelser och om varför textil alltid kommer före den förföriska leran. Avsnittet skapades som en del av pilotprojektet Konstnären podcast.