Malin Onishi började som undersköterska på ett äldreboende i mitten av 90-talet. Men hon är nyfiken av naturen och ville vidareutbilda sig. Idag delar Malin sin tid mellan tre tjänster på Danderyds sjukhus: sjuksköterska på vårdavdelning, AKA (adjungerad klinisk adjunkt) på njurmedicin- och infektionskliniken och som simuleringsinstruktör på Clinicum. Ingen dag är den andra lik och det är något hon verkligen gillar med sitt arbete. - Det är en härlig kombination. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Ingen är bra på allt. Det lärde sig Sanaz Shafiei under sitt första sommarjobb, som grillmästare i Furuviksparken. - Jag var en liten tjej med en stor kockmössa som serverade kolsvarta biffar. Men Sanaz gav inte upp. Hon tänkte ”hur svårt kan det va?” Biffarna blev bättre, och nästa sommar fick hon jobb som grillmästare igen. Det var när Sanaz jobbade på Akademiska sjukhuset i Uppsala som hon gick en ledarskapsutbildning. - Det var som om en ny värld öppnades. Jag har alltid gillat att få saker gjorda. Och framför allt göra dom lite bättre. Idag är Sanaz Shafiei, vårdenhetschef på ane-iva på Danderyds sjukhus och hon är övertygad om hon har många duktiga medarbetare på Danderyds sjukhus som skulle bli jättebra chefer.

Undersköterskan Jonna Mjörnell, 20 år, minns sitt första dödsfall på sjukhuset: - Till slut tog hon ett djupt andetag och sen var det som att luften bara pyste ut och hon somnade in. Luften förändrades i rummet och jag tänkte på pappa. Jag hade velat hålla honom i handen när han gick bort. Jonna har alltid vetat att hon vill arbeta med människor inom vården. Som barn följde hon med sin mamma som är sjuksköterska till arbetet och inför gymnasiet föll valet på vård- och omsorgsprogrammet. Hon tog studenten för ett år sedan och har sedan dess jobbat på strokeenheten på Danderyds sjukhus. Hon älskar yrket som undersköterska men siktar så småningom på att bli sjuksköterska och sedan utbilda sig till vårdlärare.

Från kriget i Iran till Danderyds sjukhus. Vafa Divanis resa kan vara svår att förstå för den som är född och uppvuxen i Sverige. - Jag brukar säga att svenskarna är fredsskadade. Man jag kan lugnt säga att jag är krigsskadad, säger Vafa och ger en inblick i det fruktansvärda hon upplevde under kriget mellan Iran och Irak. Vafa hann gå två år på omvårdnadslinjen i Teheran innan hon kom till Göteborg och började ett nytt liv. Pappa var emot hennes yrkesval. "Vad ska du göra på sjukhus? Flörta med läkare?” brukade han säga. Men undersköterska blev hon och började på Danderyds 2001.

Sofie Låftman minns tydligt när hon bestämde vad hon ville bli. – Det var där året, i sjuan, när Sophia Brismar och jag pratade om att öppna vår privata mödravårdsmottagning. Idag är Sofie chefbarnmorska på Danderyds sjukhus. Och hon har hunnit göra många erfarenheter sedan den där dagenär hon var 13 år gammal. – Den där morgonen, när den tvååriga pojken kämpade för sitt liv och jag såg föräldrarnas sorg ... då förstod jag på djupet, jag kände det i kroppen, att det här jobbet är på allvar. Att våra insatser avgör liv och död.

Specialistbarnmorskan Lena Hultsberg hjälper förlossningsrädda kvinnor att komma över sin rädsla eller åtminstone att hantera den lite bättre. - I dag är det okej att känna rädsla inför en förlossning. Kvinnor vågar prata om den, vågar se den och vågar söka hjälp för att hantera rädslan, berättar hon. Antalet förlossningsrädda kvinnor som söker hjälp på Aurora-mottagningen på Danderyds sjukhus, som alltså är en mottagning för förlossningsrädda kvinnor, har tredubblats de senaste tio åren. Lena Hultsberg och hennes kollegor träffar dagligen kvinnor som är rädda att få panik eller tappa kontrollen, de är rädda för smärta, komplikationer, att barnet ska dö eller att de själva ska skadas.

Catharina Karlsson, chef på avdelning fyra, Infektion, har pizzatisdagar med sina medarbetare på jobbet. Det blir ett av många sätt att bygga laganda i ett stressigt jobb. Catharina - eller Cattis som alla säger - berättar att hon troligen har ADHD, alla symptomen pekar mot det, även om hon har valt att inte diagnosticera sig. Men hennes personlighet är både en tillgång och utmaning i hennes ledarskap, som hon berättar om i podden. Cattis har två jobb, berättar hon: Det ena på Danderyds sjukhus och det andra som mamma till en tonårsdotter med asperger och ADHD - den dotter hon kärleksfullt och med glimten i ögat kallar "tonårsdjävulen".

- Inte sällan är vi läkare som är de sista som inser att en patient är döende, säger Johan Ejerhed som är specialistläkare i internmedicin. Ofta är det undersköterskorna som först ser när patienten inte orkar äta längre, inte orkar sitta upp lika länge. Det är sånt som inte syns på labblistan eller på röntgen. Johan Herlin Ejerhed har ett stort engagemang för våra äldre patienter med blandade sjukdomstillstånd. De kallas ibland ”äldre multisjuka” men Johan föredrar begreppet ”frailty” (skörhet). Han funderar kring likheterna mellan sina barn och de patienter han möter. Han pratar också om det svåra beslutet att avstå behandling när patienten är döende och inte vill vara med längre.

Idag är anestesisjuksköterskan Barbro Nilvér utbildningsledare på Danderyds sjukhus. Men 1986, den där natten när Palme blev skjuten, då var hon i tjänst på Sabbatsberg och ingick i teamet som försökte rädda statsministerns liv. Barbro Nilvér berättar om natten på Sabbatsberg, då Palme dog, men också om bland annat den teknikutveckling som förändrat anestesin i grunden. På 70-talet fick man ha koll på patientens läppar - om de blev blå så var det inte bra. Idag är anestesi en av de mest högteknologiska specialiteterna man kan välja som sjuksköterska, en inriktning med högt arbetstempo och snabba beslut.

Det var på grund av lumpen på kustartilleriets sjukvårdsskola som Fredrik valde sjuksköterskeyrket. Han har jobbat på Danderyd i snart tio år och trivs bra, men han är både nyfiken och rastlös. Därför har han arbetat utomlands, under tuffa förhållanden i konfliktdrabbade länder. Fredriks berättelse handlar om uppdrag för Röda korset, varför han fick nog av arbetet i läkemedelsbranschen och hur det går att kombinera familjelivet med jobb i krigsdrabbade länder. Och, förstås, det vanliga jobbet som ledningsansvarig sjuksköterska på akuten. - Mitt arbete handlar inte om att peka med hela handen och bossa över folk. Alla vet vad de ska göra. Mitt jobb är att få allt att flyta och se till att vi hela tiden har beredskap inför större larm.

Nu är sommaren här och ett tydligt sommartecken är att Sveriges Radio har presenterat sina sommarpratare. Vi här på Danderyds sjukhus vill inte vara sämre och därför passar vi på att presentera alla våra programvärdar i podden Akutsjukhuset. Det blir ett specialprogram, en sommarpodd, och ett inspirerande smörgåsbord med smakprov från publicerade avsnitt, som serveras av vår vd Stefan Jacobson. Vi hoppas att det ska ge mersmak och locka dig att lyssna igenom alla avsnitt i hängmattan i sommar. Trevlig sommar!

Hon var bara åtta år och de hade besök i skolan av missionärer. Då bestämde hon sig. - Jag blev inte frälst kanske, men då visste jag vad jag ville göra när jag blev stor. Tina Back är biträdande chefsjuksköterska på kirurg- och urologavdelning 65 på Danderyds sjukhus. Hon berättar om sitt arbete, tiden i Zambia och när hon hamnade mitt i tsunamin på Thailands västkust 2004. Tina räddade sig upp i ett utkikstorn och kunde se hur vattnet svepte med sig allt. När de klättrade ned några timmar senare var allt förstört. - Det kändes så futtigt att lägga om någons fot när resten av familjen hade dött.

Med undantag för ett år som skoförsäljare så har Stefan Olsson arbetat inom vården i hela sitt yrkesliv. Han har hunnit rädda många liv och hjälpt många patienter i kris. Men han känner också att Danderyds sjukhus har räddat honom - med chefer och kollegor som stöttat och hjälpt till när livet varit tufft. Stefan Olsson är ett välkänt ansikte på Danderyds sjukhus, där han jobbat sedan 1988. Han är undersköterska i grunden och har arbetat med patienter, ledarskap och administration. Han är nykter alkoholist. - Till sist jag tog mod till mig och berättade för min chef om mina alkoholproblem. Hon gav mig ett fantastiskt stöd och nu har jag inte druckit alkohol på 13 år.

Sofia Alsing möter alla slags patienter i sitt jobb som barnmorska på Danderyds Sesam-mottagning: Den otrogna, den bedragna, den som aldrig haft sex, den som köpt sex och alla de som har haft oskyddat sex och är oroliga. Hon möter också kvinnor som drogats och tvingats till prostitution. Alla dessa möten blir ofta väldigt personliga och Sofia får ta del av förtroenden som patienterna inte berättat för någon annan. Det här har påverkat Sofia. - Jag har förändrats. Till exempel har jag blivit mycket bättre på att känna sympati, och även för patienter som kanske gjort dumma grejer. Jag dömer inte lika lätt. Jag kan se personen bakom handlingarna.

Chefläkaren Carl-Göran Ericsson går i pension, och samma dag publicerar vi podden om den resa han gjort som läkare och chef, de vansinnigt långa jourpassen och om Danderyds sjukhus förändring till ett av Sveriges främsta forskningssjukhus. Om liven som räddades och som förlorades och det ansvar han alltid fick bära som läkare: - Efter en timme lämnade jag infektionsavdelning fyra, gick in i huvudbyggnaden och in i en hiss som stannade mellan två våningar. Där någonstans, fast mellan våning fyra och fem, brast det för mig. Jag stod ensam i hissen och grät. Nu har Carl-Göran Ericsson tömt skrivbordet på Danderyds sjukhus och i podden berättar han personligt om sitt spännande yrkesliv.

Han är musiker, uppfinnare och chef för SLL Innovation, en avdelning som utvecklar fiffiga idéer till färdiga sjukvårdsprodukter. Oftast kommer idéerna från sjuksköterskor och andra medarbetare i vården. Stickskydd, robotbrallor och mekaniska katter är några av de produkter som Olle Hillborg och hans medarbetare har jobbat med. - Det är fantastiskt kul att ta en produkt eller tjänst från det allra första fröet av en idé till en fungerande produkt som faktiskt kan rädda liv i sjukvården. Då är jobbet minst lika bra som att spela musik.

- Jag minns en liten tant i 80-årsåldern som satt på en hård pall, intryckt mot väggen, utanför akutrummet. Folk sprang förbi med bårar och britsar. Är det någon som vet något om min man, frågade hon? Tanken om anhörigstöd på akuten växte sig allt starkare hos Pernilla. I avsnittet ”Vem ser den anhörige”? berättar hon om händelser som satt spår och om konsten att förändra invanda mönster i en rotad kultur. - Min kollega Camilla och jag ville göra de anhöriga delaktiga i vårt arbete på akuten.

Läkaren Helena Nordenstedt berättar om sin resa från att vara en språkbegåvad 19-åring till en av de västerländska läkare som hade modet att åka till Liberia för att bekämpa ebola. Däremellan hann hon bland annat med att disputera på halsbränna och göra forskningsprojekt i Tanzania för professor Hans Rosling. Idag jobbar hon som läkare på Medicinkliniken på Danderyds sjukhus samtidigt som hon forskar på Global Hälsa. ”Att vara läkare är inte ett kall, det är bara ett jobb”, säger hon i podden. ”Men det är nog det bästa jobbet som finns.”

– Mitt första vårdjobb var på Långbro sjukhus, på en låst avdelning med människor som bara satt och skrek. Jag tänkte: de har placerat mig i helvetet, men jag blev jag kvar inom psykiatrin i åtta år och det är jag tacksam för idag. Idag är Tina Trujillo chef på Bemanningscenter på Danderyds sjukhus, men hon har alltid sökt sig nya utmaningar i livet och hon är inte en person som accepterar ett nej i första taget. Hon har arbetat på ett svenskt rehabiliteringssjukhus i Spanien, arbetat fackligt för Vårdförbundet och startat upp Bemanningscenter i två omgångar. Men den största utmaningen och lärdomen var dotterns anorexi. – Jag var så rädd att förlora henne, att hon skulle dö. Idag är hon en ung kvinna med livsglädje, glimten i ögat och en stor erfarenhet av livets mörka sida. Och hon jobbar som sjuksköterska här på Danderyds sjukhus.

– Det är svårt att prata om döden men det kan också vara väldigt befriande. Först då förstår man vad som är viktigt när man lever. Monica Rådström är sjuksköterska på njurkliniken och arbetar med rådgivning och stöd till patienter som lever med njursvikt. Hennes arbete handlar till stor del om att samtala med patienter om deras sjukdomstillstånd och lyssna till deras livsberättelser. Hon säger att det är ett privilegium att vara medvandrare i en annan persons liv och känner djup glädje över att hon kanske gjort skillnad för en annan människa under sina år inom vården. Monica valde vårdyrket trots att hennes bror avrådde henne från att bli ”pottkusk”. Men hon har aldrig ångrat sitt yrkesval.