“När jag var barn hade jag två drömmar. Den ena var att bli läkare för att hjälpa människor. Den andra var att jobba inom det militära för att försvara och skydda människor. Jag är kurd och har varit peshmerga i krig. Vid 14 års ålder lärde jag mig att hantera vapen och hur jag ska ta ansvar och försvara mig, min familj och mina kamrater.” Kazal Hawez var 26 år när hon kom till Sverige. Hon lärde sig snabbt språket och läste in de ämnen som krävdes för att komma in på läkarprogrammet. Idag är hon sektionschef inom akutsjukvården på Akademiska sjukhuset. I sitt avsnitt av Sommar på Akademiska berättar hon om sin bakgrund och hur den påverkar hennes sätt att ta sig an de utmaningar som akutsjukvården står inför.

“Jag har haft två fantastiska år som forskningssjuksköterska. Jag arbetar med otroligt kompetenta forskare och forskningsteam. När jag var ny på jobbet googlade jag alla forskare jag arbetade med, men blev så starstruck att jag behövde sluta med det.” Som forskningssjuksköterska stödjer Klara Lithammer de studier som pågår inom hennes verksamheter, det vill säga inom barn- och kvinnosjukvården. Det är en yrkesroll som får mindre uppmärksamhet än många andra inom vården, men den är mycket viktig för att vården ska kunna fortsätta utvecklas.

“Att bli chef och ledare har aldrig varit en självklarhet för mig, snarare det sista jag hade trott när jag växte upp. Jag var oerhört blyg och höll mig helst i bakgrunden.” Förra året utsågs avdelningschefen Lena Mattsson till landets bästa chef inom vård och omsorg. I sitt program berättar hon om hur det kom sig att hon – trots blygheten - blev chef. Hon berättar också om hur hon själv tycker att en bra ledare ska vara.

“När jag var tonåring tänkte jag bli filosof med en brun manchesterkostym eller möjligen skruva på tv-apparater och andra intresseväckande manicker. Jag skulle dessutom på allvar undvika sjukvården och allt vad den innebär och där särskilt det som har med diabetes att göra, jag ville verkligen INTE bli läkare.” Akademiska sjukhuset hör sedan lång tid tillbaka till de allra främsta sjukhusen i landet när det gäller klinisk vård, utveckling och forskning inom diabetes. I sitt program berättar diabetesansvarige överläkaren Jarl Hellman om det arbete som ligger bakom sjukhusets ledande position, och om sin egen något krokiga väg till läkaryrket.

“Många kan kanske känna igen sig i att sex finns med i tankarna nästan dagligen i form av fantasier, minnen, sånt som ger glädje och kanske även sånt som ger sorg. Men till skillnad från andra pratar jag även sex i stort sett varje arbetsdag med kollegor, patienter och chefer. Jag till och med forskar om sex. Hur fick jag det här intresset? Egentligen vet jag inte, men jag tror eller åtminstone inbillar jag mig att jag är rätt så bra på det… alltså på att prata om sex.” Lisa Lindgren är socionom, klinisk doktorand och sexolog. Med sitt program vill hon göra fler medvetna om sexualitetens betydelse för människors välbefinnande. Hon hoppas också att det ger ringar på vattnet som sakta men säkert sipprar ner i korridorerna på en och annan grundskola.

”En sjuksköterska sa till mig för några år sedan: Hur kan du vilja jobba med läkemedel hela tiden – det är ju så tråkigt!” För mig är ett sådant uttalande helt obegripligt. Läkemedel är så fascinerande. Dessa molekyler kan vara overksamma eller dödligt giftiga, men så finns där ett litet terapeutiskt fönster när koncentrationen i blodet blir rätt och sjukdomar kan lindras, ja till och med botas! Hur ska man då uppnå denna koncentration och tämja besten?” Biträdande chefsapotekaren Mattias Paulsson har jobbat på Akademiska i snart 20 år. I sitt program berättar han om arbetet som apotekare och om vilken enorm betydelse som läkemedel har inom dagens vård.

“Vad roligt att du vill bli tandläkare”, svarade en vän när jag exalterat berättade att jag skulle läsa dietistprogrammet. “Nu har du pluggat mat i fem år, vad ska du göra nu?” undrade en släkting efter att jag läst klart. Och något som jag kan svära på att minst en dietist om dagen får höra är kommentarer som ”Nu får vi gömma godiset, dietisten kommer!”. Många har en ganska vag uppfattning om vad dietister egentligen gör. I sitt program berättar Ellinore Svensson hur det är att arbeta som dietist och bli definierad utifrån sin titel, men också om hur viktigt det är att alla inom vården arbetar med nutrition, oavsett profession.

“Jag brukar säga att allt är en tävling. Vår verksamhet är en lagsport, och då är lagbygget helt centralt. Om begåvade och hårt arbetande medarbetare också delar värdegrunder och målsättning och kan jobba som ett team, då blir det en enormt stark gruppering. Och om man som jag har turen att hela tiden omges av stöttande chefer och superbegåvade kollegor kan det ju inte gå fel. Jag är själv ganska obegåvad, men har kompenserat det med hårt arbete.” Överläkare och professor Anders Wanhainen berättar om sitt yrkesliv och om det framgångsrika arbetet för att utveckla kärlkirurgin på Akademiska till ett internationellt ledande aortacentrum. Uppsala har inte lika många patienter eller lika stora biobanker som konkurrenterna i London, Paris och Milano, så det gäller att hitta på andra sätt att vara bättre.

“Dagen jag insåg att jag var stolt, det var samma dag som jag började inse vad jag kunde göra för andra personer, hur jag kunde få andra att må. Tänk dig själv att du kan få en annan människa att må bättre. Jag får ofta höra frågor som ”ska du inte byta jobb?” eller ”vill du inte plugga vidare?”. Svaret är lika självklart varje gång - nej, det vill jag inte. Jag älskar mitt jobb. Varför skulle jag vilja byta?” Ida Fredrikssons avsnitt av Sommar på Akademiska handlar om yrkesstolthet - stoltheten över att vara undersköterska.

“Vi föds och vi dör. Precis som allt annat liv har våra liv en början och ett slut. Ett frö gror, växer, spirar, slår ut. Ibland blir fröet en människa, en annan gång en blomma. Precis som blomman inte kan blomma för evigt, är det livets villkor att våra människoliv en dag behöver ta slut. Det gör ont, men det är så. Jag brukar säga att patienters rädsla för döden är av tre olika typer: Oron för den sista tiden, oron för dödsögonblicket och oron för tiden efter döden. Det kan ofta vara lugnande att höra att det finns goda möjligheter att lindra symtom så att varken den sista tiden eller själva dödsögonblicket blir ett lidande. Vad som händer efter döden kan ingen svara på.” Johan Sundelöf är överläkare på palliativt centrum och har arbetat med palliativ vård sedan 2003, det vill säga den vård som ges till patienter och närstående när det inte längre är möjligt att bota en sjukdom, och sjukdomstillståndet förr eller senare kommer att leda till döden. Hans program handlar om döden, men också om livet. För trots allt är det mest av allt livet - att känna sig levande så länge man lever - som obotligt sjuka människor ägnar sig åt, ända fram tills det är dags att dö.

Säsongspremiär 20 juni. Upplev livet på Akademiska sjukhuset. I vår sommarpodd delar medarbetare från olika verksamheter sina personliga berättelser: Om att befinna sig i händelsernas centrum och i forskningens framkant. Hur det är att hantera det svåra och det okända. Att känna sig utslagen och att hämta kraft igen. Året runt, i vått och torrt, gör vi som jobbar på Akademiska livet bättre. Tillsammans formar vi framtidens vård och gör det omöjliga möjligt.

“Det kan periodvis vara ett väldigt slitsamt och mentalt krävande arbete. Man kan beskriva det som att man arbetar som en slags vägledare, stödperson och medmänniska. När jag träffar en ny patient brukar jag inte tänka så mycket på att det är en patient jag ska träffa, utan bara att det är en ny människa som jag inte tidigare har träffat. Sedan försöker jag förbereda mig lite mentalt på att patienten kan komma att uttrycka sig och bete sig på ett avvikande sätt." Anton Beale är skötare på psykiatriavdelning 1, som vårdar personer som lider av psykotiska besvär. Som skötare behöver han en förmåga att sätta gränser, en förmåga att avläsa kroppsspråk, och ett gott självförtroende.

“Barn är utsatta i alla samhällen, men särskilt i fattiga länder. Barn med missbildningar i fattiga länder är extremt utsatta och deras möjligheter till ett bra liv är mycket begränsade. Mitt mål med mitt volontärarbete är att barnen ska få gå i skolan, vilket de ofta får när de är opererade. Med utbildning har de en helt annan möjlighet att påverka sin framtid. Jag är så glad och tacksam över att jag har fått möjligheten att göra skillnad för många barns framtid.” Plastikkirurgen Malin Hakelius opererar barn som föds med läpp-, käk- och gomspalt, såväl i Sverige som utomlands, då hon jobbar regelbundet som volontär för välgörenhetsorganisationen Operation Smile.

Karin Holmgren är undersköterska och biträdande avdelningschef för intensivvårdsavdelningen för nyfödda och för barnsjukvård i hemmet. Här berättar hon om sin resa från att vara nybliven undersköterska till att bli en avdelningens chefer, och på vägen få vara med att utveckla avdelningens vård och även få starta ett eget företag.

“För att vi ska kunna ställa om vården så att den kan fungera även i framtiden behöver de som ska ta del av vården också förstå att den behöver se annorlunda ut än idag.” Anders Öberg är biträdande överläkare på barnavdelningen för blod- och tumörsjukdomar. I sitt program driver han tesen att de som jobbar i vården måste bli bättre på att kommunicera – framför allt med patienter och anhöriga, men även med allmänheten i stort, som behöver få mer insyn i vilka förändringar som svensk sjukvård faktiskt står inför.

“Jag visste hur belastande arbetet kunde bli under en influensasäsong. Hur belastande kommer det då inte att vara under en pandemi? Men efter att ha pratat med min gamla kollega Irma och fått tänka över saken så beslöt jag mig slutligen för att hjälpa till. Det kommer ju ändå inte vara för evigt. Men det blev ord som jag skulle få äta upp...” Amaret Schäfer är biomedicinsk analytiker på klinisk mikrobiologi. Hans program handlar om hur det är att arbeta under en pandemi och plötsligt behöva ta hand om enormt många fler prover för analys än normalt. Och sedan fortsätta att göra det under flera år.

“När jag blir sjuk vill jag veta om behandlingen hjälper eller inte. Jag vill inte ha den behandling som man trodde var bra förr. Jag vill ha den behandling som är den behandling som är bevisad vara bäst idag och gärna få chans att få vara med och utvärdera den behandling som experterna tror kommer att vara bäst i morgon.” Stefan James, överläkare och professor i kardiologi, återfinns regelbundet på rankinglistor över världens mest citerade forskare alla kategorier. I sitt program förklarar han varför forskningen är så viktig och varför man hela tiden måste fortsätta att utveckla vården utifrån vad forskningen visar.

“En patient som var över 90 år och väldigt sjuk kom in till oss efter en lång tids försämring i sitt tillstånd. Han låg bara på sidan med benen uppdragna. Han hade lyckats ringa ett konditori och en taxi för leverans av tårtor till oss i personalen - få av oss trodde nog att han skulle orka ordna det. När jag öppnade locket till en av tårtorna blev jag helt förstummad. På tårtan stod det inte ”Tack”, eller ”Glad sommar”. Det stod ”Jag älskar livet”. När jag gick in och tackade honom, såg jag de pliriga små insjunkna ögonen, de sprakade - hur hade jag kunnat missa det? Hur skulle vi kunna ha fångat gnistan?” Anngela Ingvarsson är sjuksköterska och avdelningschef för geriatriska ortoped- och strokeavdelningen. Hennes program är en kärleksförklaring till sjuksköterskeyrket, till geriatriken (vård vid sjukdomar som hör ihop med åldrandet) och till de patienter som hon möter dagligen.

“Baba tar fram utrustning för att kunna säkra andning och syretillförsel. Saga startar övervakningsapparaturen och iordningsställer alla sladdar för att mäta syresättning, puls, och blodtryck. Åsa förbereder blodprovstagning och infarter för att kunna ge läkemedel och vätska direkt in i blodet. Hjärtstartaren står redo, påslagen. Vi ställer alla om fokus från de patienter vi just lämnat - nu gäller det!” Akuten är kanske den del av sjukhuset som är mest uppmärksammad i medierna. Susann Järhult, överläkare inom akutsjukvården, ger en levande skildring inifrån, utan att väja för att ta upp de stora utmaningar som akutsjukvården står inför.

En av de vanligaste missuppfattningarna kring barnmorskeyrket är att det skulle vara ”gulligt” på något sätt, medan det i verkligheten handlar om blodstänk i ansiktet och att ha extrastrumpor i arbetsväskan för att slippa gå hem i intorkat fostervatten. Samtidigt är det världens bästa jobb. Om detta och mycket annat berättar Ingela Ågren, som är barnmorska på förlossningsavdelningen.